Hiphop
Kanye West
”The life of Pablo”
(Def Jam/Universal)                          
Betyg: 5

Kanye West har aldrig varit cool. Det är en av hans främsta tillgångar. Han är ett flammande knippe av känslor, musikalisk inspiration och avslöjande ord. 

Där andra med machononchalans rappar om att bli skjutna rappade han på sin första singel om att råka ut för en bilolycka och hamna på sjukhuset. Där andra rappar om att ta droger rappar han om att beställa croissanter av roomservice och bli förbannad för att de inte kommer tillräckligt snabbt. Där andra rappare som gör låtar om sex intar en tillbakalutat förförisk position exponerar Kanye sig själv som hysterisk kåtbock med pinsamt dålig självkontroll. 

Man skulle kunna säga att Kanye West är hiphopens August Strindberg. En briljant konstnär med ett ego så stort att hybrisen ofta är nära, men med täckning för de höga tankarna om sig själv. Liksom Strindberg var fantastisk både som dramatiker och prosaist och som bildkonstnär är Kanye en unik begåvning både när det gäller hiphopbeats, popmelodier och låttexter. Och lika galen som Strindberg var när han trodde sig kunna framställa guld på alkemisk väg, lika knasig är Kanyes totalseriösa ambition att bli modedesigner. Men som han rappar i ”Freestyle 4” på denna skiva: ”Name one genius that ain’t crazy”.

Kanyes tre första album var bara en uppvärmning för de tre mästerverk som skulle följa: den elektroniska sorgesången ”808s & heartbreak”, det magnifika mastadontprojektet  ”My beautiful dark twisted fantasy” och den kallsvettigt ilskna ”Yeezus”. ”The life of Pablo” är en sammansmältning av dessa tre skivor: dova melankoliska klanger, en rad samarbeten med spännande artister och producenter som låter helt naturliga samt syntar och trummor som inte smeker medhårs. Det är en både kompromisslös och inbjudande skiva, som trots sin spretighet känns oerhört stark.

”Fade” förenar klassisk Chicagohouse med jazzig kontrabas, Frank Ocean sjunger i den vackra ”Wolves” som bisarrt nog lånar melodin från tramspunkarna Blink-182:s ”All the small things” och självhatets prins The Weeknd förgyller ”FML” (förkortning för ”Fuck my life up”).

Sistnämnda låt reflekterar Kanyes inre konflikt mellan att vila i harmoniskt äktenskap eller ge efter för alla sexuella lockelser. Ett tema som ekar även i ”Father stretch my hands” och på skivomslaget, som kontrasterar ett mysigt foto på en stor familj med en bild på en naken kvinna.

När Rihanna dyker upp i ”Famous” och sjunger några rader ur Jimmy Webbs popklassiker ”Do what you gotta do”, och Kanye-favoriten Nina Simones inspelning samplas i slutet av samma låt, är det inte bara en snygg musikhistorisk rosett som knyts. Rihanna och Nina ger röst åt det Kanye själv inte vågar säga: jag förstår att det kan vara svårt att älska någon som jag.

Det är Kanye Wests självrannsakan (”Real friends” handlar mest om vilken dålig vän han själv är) och hans udda humor som gör honom intressant som rappare. Men det är hans musikaliska intuition och uppfinningsrikedom som gör slutresultatet fascinerande. ”The life of Pablo” är ännu ett suveränt album i ett alltmer imponerande CV.

Bästa spår: ”FML”, ”Waves”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-14, på nätet, och dagen efter i papperstidningen)