Visual album-året 2016...

Pop
The Weeknd
”Starboy”
(XO/Republic/Universal)
Betyg: 4

Med sin förra skiva, megasuccén ”Beauty behind the madness” från i fjol, tog Abel ”The Weeknd” Tesfaye det oväntade steget från alternativ emo-R’n’B till ultraslick pop, med hjälp av studsiga Max Martin-produktioner, bombastiska balladstråkar, arenarockiga elgitarrer och tjusiga Michael Jackson-imitationer. Han fortsatte dock att sjunga om partydroger, destruktiv sexdrift och ekande tomhetskänslor.

Nu har The Weeknd fått ytterligare en ingrediens som passar i hans mörka cocktail: berömmelsen och det materiella välståndet som följer massiv framgång – vilket med hans låtskrivarstil givetvis låter sig omvandlas till ihålighet och alienation. 

Men framförallt har The Weeknd nu vuxit in i den popkostym som var lite illasittande på den stundtals schizofrena ”Beauty behind the madness”. Här finns visserligen ingen dunderhit som ”Can’t feel my face”, och tyvärr inga suggestiva klubbangers som ”The Hills” och ”Often”, men i gengäld är ”Starboy” en homogen skiva där The Weeknd låter naturlig hela vägen. 

Det finns också en snyggare dramaturgisk struktur här. Dels för att allt börjar och slutar med ett par mysiga Daft Punk-samarbeten, dels för att skivan har en tydlig berättelse. På de första låtarna är The Weeknd relativt nöjd och obekymrad över sin nuvarande livsstil (”Got up, thank the Lord for the day / Woke up by a girl, I don’t even know her name” lyder refrängen i singeln ”Party monster”). Men några låtar senare börjar berättarjaget känna avsmak för sex utan kärlek – ”Love to lay” kritiserar den typ av förhållanden som han hyllat på ”Rockin’” några låtar tidigare. Mot slutet av skivan vågar The Weeknd blotta svaghet genom att erkänna sitt behov av djup kärlek och inser hur mycket hans flickvän betyder för honom (”Nothing without you”, ”Die for you”), och i sista låten ”I feel it coming” skildrar han, för kanske första gången i sin karriär, sex som enbart är lyckligt.

Man ska så klart inte tolka det verk som ”Starboy” är självbiografiskt. Men det är ändå intressant att Abel Tesfaye i ett och ett halvt år – under hela den period som detta album har tillkommit – har varit i ett förhållande (som i och för sig nyss har avslutats, enligt skvallerpressen). Kanske är det detta som har fått honom att skriva en annan typ av låtar, mindre tvådimensionellt dekadensromantiska. I vilket fall som helst skänker denna nya sida i The Weeknds låtskrivande en välbehövlig dynamik till hans artisteri – på förra skivan höll han på att bli en parodi på sig själv. 

Atlantas hiphopkung Future gästar på två låtar, som tyvärr inte når upp till duons tidigare duett ”Low life”. Den briljante rapparen Kendrick Lamar gästar ”Sidewalks” men låter malplacerad – han är en djupt troende och politiskt medveten nykterist, väldigt långt från Abel Tesfayes artistpersona. Däremot låter Lana Del Rey helt självklar bredvid The Weeknd i den alltför korta duetten ”Stargirl interlude”. Dessa två alternativa mainstreamartister borde spela in ett helt album ihop.

Mest intressant på skivan är ordet ”we” i refrängen till ”Reminder”, där The Weeknd sjunger ”Everytime we forget who I am / I’ll be right there to remind you again”. Som för att signalera att det inte bara är andra som glömmer vem han är innerst inne, det är något han själv förlorar kontakten med ibland. 

Denna självinsikt, medvetenheten om att vara omedveten och distanslös, är ny för The Weeknd, och den klär honom. Det är mänsklig svaghet som inte är poserande. Kanske är detta element framtiden för emo-R’n’B. Eller, för den delen, pop.

Bästa spår: ”Nothing without you”, ”Stargirl interlude”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2016-11-27)