:( 

Stockholms kulturfestival
Goran Bregovic
Scen: Gustav Adolfs torg
Betyg: 1

Den eklektiska och hurtiga balkanmusik som Goran Bregovic gjorde världsberömd, framförallt genom sina soundtrack till Emir Kustiricas mustiga filmer, är ett 1990-talsfenomen som inte har åldrats jättebra.

Ändå är det inte överraskande att när Goran Bregovic spelar på Stockholms kulturfestival gör han det på huvudscenen på öppningskvällens bästa tid. Världsmedborgaren Bregovic gör nämligen, likt artister som Timbuktu eller Manu Chao, idealisk festivalmusik – fartig, underhållande, gränsöverskridande och familjevänlig. Detta trots att hans musik som bäst fångar stämningen i en stor urspårad privat fest med shots och svettig dekadens, ett slags balansgång mellan klaustrofobi och eufori, och blir desarmerad och futtigare när den framförs på en allmän plats en ljus vardagskväll inom ramen för en sympatisk och ganska nykter folkfest.

Oavsett vad man tycker om musikgenren i sig kan man fråga sig hur väl Goran Bregovic gör sitt jobb. Svaret är: sådär. Hans Weddings and Funerals Orchestra består ibland av så många som 19 personer, denna kväll är de dock nio. Fem blåsare, en sångare som ibland spelar slagverk (mest som show, eftersom trummor och bas är förinspelade), två körsångerskor som ser oändligt uttråkade och stela ut och så Bregovic själv som spelar gitarr och leder ensemblen. 

Han sitter ner genom hela konserten, har på sig solglasögon under större delen av den och vid ett par tillfällen reser han sig upp för att skälla ut blåsarna, bara för att i nästa sekund sätta sig igen och le slött för videoprojektionernas kameror. Han ser trött och sliten ut och verkar rentav lite full, inte minst när han med kraxande röst sjunger en gråtmild popvisa och uppmuntrar publiken till allsång.

Goran Bregovic har komponerat en del fina melodier genom åren, exempelvis på soundtracken till ”Arizona dream” och ”Drottning Margot”, men på konserter som denna finns inget utrymme för subtila arrangemang eller innerliga tongångar. Det är bara hjärndöd turbocirkus för hela slanten med textrader som ”Sex moussaka!” (”Quantum utopia”) och melodilån från barnramsan ”Du kan inte ta mig, nä nä nä nä nä” (”Bijav”). I sista låten, hitten ”Kalasjnikov”, ropar Goran Bregovic sitt motto: ”If you don’t go crazy, you’re not normal” och publiken dansar glatt som respons. Men själv går han aldrig loss i musiken, han blir inte galen och uppeldad, han sitter och ler sitt passivt aggressiva leende medan körsångerskorna och blåsarna ser ut att önska att konserten och eventuellt hela turnén snart är över.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-18)