</3

R&B
Frank Ocean

”Endless”
(Boys Don’t Cry/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

”Blonde”
(Boys Don’t Cry/Def Jam/Universal)
Betyg: 5

Först en liten recap: sångaren och låtskrivaren Frank Ocean tog hela världen med storm med sitt debutalbum ”Channel orange” 2012, en mångfasetterad och poppig uppföljare till ”Nostalgia, ultra”, den egensinniga pärla till mixtape som han hade fått sitt genombrott med föregående år. Att Ocean blev den första stora manliga artisten inom hiphopkulturen som kom ut som icke-heterosexuell gjorde att han fick ett ännu större genomslag, och det fanns inga gränser för hyllningarna som överöste ”Channel orange”.

Men arbetet med uppföljaren drog ut på tiden, och först nu, fyra år senare, är den här – med buller och bång. Från ingenstans släpptes fullängdaren ”Endless” i fredags. Det visade sig dock vara en väldigt ambitiös förrätt – Frank Oceans huvudsakliga nya skiva heter ”Blonde” och släpptes redan dagen efter, på en lördag. ”Boys don’t cry”, som under lång tid har varit det officiella namnet för Frank Oceans nya skiva, visar sig nu vara namnet på hans nystartade skivetikett och inget annat. Kaoskungen Kanye Wests skivutgivning framstår i jämförelse som konventionell och välplanerad.

Teknologi är temat för den film som Frank Ocean själv regisserat och som är den visuella delen av hans visuella album ”Endless”. Med statiska kameror filmas Frank Ocean när han i en avancerad träslöjdsal bygger en spiraltrappa. Ett Babels torn, en symbol för hans egen hybris, hans mänskliga fåfänga strävan. Det starkaste ögonblicket i filmen är i slutet när han till tonerna av ett mäktigt trapbeat till slut går upp för trappan – upp till himlen – men så klipper filmen plötsligt tillbaka till början, och vi får höra introlåten ”Device control” i en längre version. En sång sjungen av konstnären (och syntpopälskaren) Wolfgang Tillmans, som handlar om just tekniken och dess möjligheter. 

Att bygga trappor av trä är en gammal teknik, att filma och livestreama med smartphones som Tillmans sjunger om är en modern teknik, och Frank Ocean tycks vara kluven till teknikens alla möjligheter. Han gör ”Endless” för att den går att göra. Ett drömskt mixtape med 18 låtar, de flesta väldigt korta och skissartade. Han testar att rappa, att hylla Aaliyah genom att likt henne göra en vacker cover av Isley Brothers ”At your best (you are love)” och – mest otippat – sjunga R&B inspirerad av Nick Drake (”Rushes to” lånar friskt från folkrocklegendens ”Day is done”). Det är väldigt personligt och väldigt bra.

Med medan ”Endless” är en betraktelse över tekniken, över byggandet av trappan till himlen, så är ”Blonde” själva trappan. Det är inte ett perfekt album men ett vilt, vackert och stundtals fascinerande verk. Frank Ocean uppvisar ett fantastiskt självförtroende som får honom att leka och trolla med R&B-pop som konstform, utforska genrens gränser. Han förvränger ibland sin röst, inte till något mörkare (vilket andra har gjort sedan screw-trenden från mitten av nollnolltalet) utan till något ljust och surrealistiskt. Han slänger in lån från The Beatles, Stevie Wonder och Elliott Smith när det passar. Han gör inte ett enda försök att få till en dansgolvsdänga eller en radiohit, istället handlar ”Blonde” om subtila postmelankoliska stämningar, mjuka melodier och knäckande harmonier. 

Frank Ocean sjunger fruktansvärt bra, och hans möte med James Blake och Bon Iver i den stillsamt episka ”White Ferrari” känns som en liten milstolpe i den manliga soulhistorien. Men det finaste med Frank Ocean är att han fortfarande kontrasterar det storslaget romantiska med det udda och skeva. Han gör R&B som aldrig är för polerad, men heller aldrig cerebral och tråkig. Han är en av samtidens mest begåvade popstjärnor och med ”Blonde” har han tagit ytterligare ett par steg på trappan upp till himlen.

Bästa spår: ”Rushes” på ”Endless”, ”Nikes” på ”Blonde”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-24)