R&B
Beyoncé
”Lemonade”
(Parkwood/Sony)
Betyg: 4
”When the legend becomes fact, print the legend” lyder en berömd replik ur John Fords ”Mannen som sköt Liberty Valance” från 1962. Beyoncé har samma attityd till den berättelse som är hennes äktenskap. Både hon och maken Jay Z var superstjärnor redan innan de blev ihop, och deras kändisskap har bara växt med åren, så deras relation har varit föremål för en enorm mediebevakning. Lika mycket som skvallertidningarna frossade i bilder på deras dotter Blue Ivy när hon var nyfödd, lika mycket vältrar de sig nu i rykten om att paret ska separera. Legenden om deras relation har blivit så stor att den har blivit fakta.
På sitt sjätte soloalbum väljer Beyoncé att omfamna denna legend istället för att ignorera den. Hon gör konst av den – hon följer imperativet ”print the legend” – och hela skivan är ett fascinerande stycke fiktion. De tolv låtarna blir som tolv kapitel i en roman om hur en kvinna genomlider ett förhållandes slut. Huruvida Beyoncé och Jay Z verkligen är på väg att göra slut är ovidkommande – ”Lemonade” handlar om ett du och ett jag vars kärlek smulas sönder, precis som i Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig”, och det är känslan som är sanningen, det konstnärliga uttrycket är viktigare än biografiska fakta.
Skilsmässoalbum finns det gott om, inte minst i den soulmusik som är Beyoncés arena. Det som skiljer ”Lemonade” från klassiker som Doris Dukes ”I’m a loser”, Marvin Gayes ”Here, my dear” eller The-Dreams ”Terius Nash : 1977” är att Beyoncé har en artistpersona som skiljer sig väldigt mycket från typiska soulartister. Svaghet, sårbarhet och avslappnat cool sexighet har aldrig varit hennes grej – istället har hon alltid varit en stenhårt arbetande karriärist som hyllat styrka, kaxighet och individualism. Hon har sjungit fantastiskt, dansat perfekt, gjort otroliga scenshower, varit överjordiskt snygg och ständigt sett till att arbeta med dagens bästa producenter och låtskrivare. Dessutom har hon skaffat sig ett godhetskapital: på senare år har hon börjat intressera sig för feminism och antirasism och inkorporerat detta i videornas och scenshowernas estetik.
Det som händer på ”Lemonade” är en klyvning, mellan den osårbara övermänniskan och den bedragna hustrun som blir alltmer desperat. Såhär skör och mänsklig har vi aldrig fått höra Beyoncé tidigare. Men skörheten ligger inte i att hon plötsligt visar en ny, svag sida, utan i att det över huvud taget finns en inre konflikt, att den grandiosa självbilden hotas och försvarar sig med näbbar och klor. Och därmed blir ful, pinsam och mänsklig.
I ena sekunden sjunger Beyoncé om smärta och desperation, i nästa ber hon karlsloken dra åt helvete och påminner sig själv om att hon minsann skulle klara sig bra på egen hand. Låtarnas berättarjag är så obekvämt med svaghet att det måste överkompensera med tuffhet som ekar ihåligt (varenda svordom låter genant malplacerad). Pendlandet mellan tragisk förnekelse och blixtar av sorgeinsikt skapar en väldigt speciell dynamik.
I ”Sand castles” går Beyoncé så långt in i fantasin att låtens berättarjag plötsligt har intalat sig själv att det är hon som lämnar mannen, inte tvärtom: ”I made you cry when I walked away” sjunger hon triumfatoriskt medlidsamt. I videon till samma låt, en del av den ambitiösa (men konstnärligt halvlyckade) filmen ”Lemonade”, blir Beyoncé pussad och kramad av Jay Z. En annan intressant låt är ”Daddy lessons”, som borde heta ”Daddy issues” – att den viljestarka Mathew Knowles hade en nyckelroll i Beyoncés framgång under många år är välkänt, liksom att hon bröt med honom på ett drastiskt vis.
”Freedom” använder symboler från den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen för att sjunga om att komma stärkt ur ett kraschat äktenskap. Även singeln ”Formation” kläddes i denna estetik när den lanserades med video och Super Bowl-pausunderhållning, men när den nu avslutar albumet blir låtens egentliga kärna tydlig: den handlar om att boosta sin självkänsla för att som nybliven singel ragga och känna sig attraktiv. Berättarjaget slaktar konkurrensen (andra kvinnor) på klubben och upplyser killar om hur tacksamma de ska vara om de får komma nära henne. Mot bakgrund av det krossade hjärta som är hela albumets motor blir denna hysteriska bild rörande. Detsamma gäller för nästan alla bilder som Beyoncé målar i dessa skakiga låtar. Den tryckta legenden ”Lemonade” är hennes bästa album hittills.
Bästa spår: ”All night”
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2016-04-26)