Ung & mystiktörstande - jämför med bilder på när han är medelålders & putslustig.

Erik Satie var en av de första tonsättarna som jag tyckte om. Hans musik sipprade in från flera håll: på pausbilden på SVT 2 minns jag att man hela tiden hörde hans Gymnopédie nr 1, och i "Vinterviken" spelades Gnossienne nr 1 och den tyckte jag så mycket om att jag bad min pianolärare skaffa noterna och så lärde jag mig spela den på piano. Och den första skivan med klassisk musik som jag köpte var Roland Pöntinens första skiva med musik av Satie (efter att ha lånat den massor av gånger på bibblan). Men det är en ganska ojämn skiva, inte för att Pöntinens spel är dåligt (för mig är hans tolkning av Gnossienne nr 1 definitionen av hur den ska låta) utan för att många av Saties verk är besynnerliga, för att inte säga störiga.

I vuxen ålder har jag stött på Saties musik då och då men inte tyckt om den. Han hängde mycket med alla coola konstnärer i Paris i början av 1900-talet, alla kubister, dadaister och surrealister, och hans bidrag till modernismen var att skapa musik som var uppkäftig, ironisk, humoristisk, antisentimental och antivacker. Otroligt självmedveten och nästan hånfull mot innerlighet, liksom cynisk. Han räknas ibland som en av de impressionistiska tonsättarna tillsammans med Debussy och Ravel, men både Ravel och (framförallt) Debussy gjorde musik av en helt annan kaliber, de strävade efter att skapa konst som var mäktig, djup och vacker, och lyckades ofta med det. Hur kunde samma person vara upphovsmakare till de underbara gymnopedierna och gnossiennerna? Det var en gåta.

Häromdagen läste jag på och lyssnade in mig på Satie och fick faktiskt ett svar på gåtan. Han hade helt enkelt två olika faser i sitt konstnärskap, den ena från slutet av 1880-talet till ca 1897, det var då han komponerade bland annat samtliga gnossienner och gymnopedier, och då var han inne på mystik och de esoteriska Rosenkreuzarna. Där finns det en andlig dimension, eller i alla fall ett sökande efter något gåtfullt och oförklarligt, som gör hans musik svävande och vacker. Men efter denna period började han med ironiska och humoristiska inslag i sin musik, och detta element fick allt större utrymme, till slut var det i princip allt som hans musik bestod av. Han gömde sig bakom en skrattspegel och skapade musik med otroligt mycket distans - bekvämt för honom, och viktigt för senare experimentella tonsättare som John Cage, men det var inte konst som är särskilt givande att lyssna på idag. Med undantag för några få, chockerande oironiska, kompositioner från 1920, däribland hans nocturner.

Jag gjorde en playlist med 50 Satie-stycken som tillhör hans tidiga, mystiska period, och den lilla oironiska oasen från åren runt 1920. Lyssna gärna! En komposition som jag tycker om men som inte passade på listan eftersom den bryter av för mycket är "Je te veux", en hittig vals för sång och piano från 1902, men ni kan lyssna på den här. Den känns som ett försök att göra något kommersiellt, den är utstuderat sentimental och smeksam, men det gör inte så mycket tycker jag. Den är fin och romantisk och ger en stark atmosfär av att hänga på coola kaféer i Paris runt sekelskiftet och lite blasé lyssna på någon helt okej sångerska och en helt okej pianist som spelar någon dänga i bakgrunden, samtidigt som man dricker något billigt och tjafsar med sina vänner om den senaste konstutställningen med Les Nabis. Medan musiken på playlisten - Satie när han var som bäst - faktiskt fångar samma känsla som Les Nabis beslöjade tavlor. En annan fördel med att lyssna på denna lista är att man får höra de uttjatade hitsen "gymnopédie nr 1" och "gnossienne nr 1" i sitt rätta sammanhang, och då låter de fräscha igen. De har kidnappats av reklamvärlden och filmvärlden, men vi kan stjäla tillbaka dem.