Det mest provocerande med fusionjazz är inte att det låter slickt, eller att det ofta är fullt av blaffiga syntar, eller att det associeras till något som är kommersiellt gångbart och därmed inte coolt och rebelliskt. Nej, det mest provocerande är att det är jazz som klarar sig utan melankoli. Det finns såklart melankoliska fusionlåtar, men den bottenlösa sorgen, den brinnande ilskan och den nakna utsattheten lyser oftast med sin frånvaro i denna musik. Det är musik som ofta bara låter jävligt nice. Det har tagit mig tid att närma mig den - nu har det gått så lång tid att det inte känns särskilt förbjudet längre, smaknormerna från 90-talet har helt ebbat ur - men jag har alltid haft en djup respekt för Weather Report, fusionsupergruppen som under sina bästa år innehöll både keyboradisten Joe Zawinul, saxofonisten Wayne Shorter och basisten Jaco Pastorius (känd från Joni Mitchells "Hejira"). Häromdagen gjorde jag en slapp liten playlist - deras fyra studioalbum från 1974 års "Mysterious traveller" då gruppen på riktigt fann sitt sound, till och med 1977 års peak "Heavy weather" - som ni kan lyssna på här. När jag hör den här musiken vill jag typ laga en avancerad måltid i ett välutrustat kök och smutta på en perfekt Amarone med ett leende på läpparna. Det är musik som säger: allt är bra och allt kommer gå bra. Men som samtidigt är så konstig och arkitektoniskt komplex att man ofta inte vet om man ska skratta eller skaka på huvudet åt den, eller bara digga. Weather Report är en udda kompanjon, men man är glad att den finns.