Kurt Vile & The Violators
Scen: Münchenbryggeriet, Stockholm
Betyg: 3

När Kim Gordon från Sonic Youth nyligen intervjuade Kurt Vile berättade han att han slukar rockbiografier på löpande band. Att den 35-årige artisten är ett storögt fan av klassisk indierock och vill vara lika cool som sina idoler märks på många sätt – han sjunger med en perfekt skev frasering, döper låtar till saker som ”I’m an outlaw” och gör entré på scen med en ölflaska i handen – men ändå blir inte hans noggranna imageodlande irriterande.

Snarare framstår hans rockismer som gulliga, dels eftersom han under sitt långa rufsiga hår (som han flera gånger under konserten omsorgsfullt rättar till) ser ut som en glad pojke som är förtjust över att få spela musik. Dels för att han är så musikaliskt begåvad att hans gnistrande rocklåtar får allt var image och klichéer heter att bli irrelevant. Hans distanslöshet innebär en frånvaro av ironi. Dessutom ser han mer ut som skolbusschauffören Otto i ”The Simpsons” än en rockstjärna.

Kurt Viles senaste skiva, ”b’lieve i’m goin down…” är ett av årets bästa rockalbum och med sina koncentrerade, melodistarka låtar en karriärhöjdpunkt för Vile. Live låter dessa låtar stökigare och slamrigare än på skiva, och det är svårt att höra texterna eftersom sången är dränkt i ekoeffekter. Men energin är det inget fel på, och den unga, lojt headbangande publiken ser ut att njuta.

Att rocka är något Kurt Vile gör gärna och bra, men det är bara den ena halvan av hans musik. Hans hypnotiskt vackra gitarrspel i låtar som är bluesigt meditativa och intensiva på samma gång är det som skiljer honom från andra artister i genren, men tyvärr kommer den sidan fram alldeles för lite under denna konsert. När den skymtar fram – som när han framför ”He’s alright” på fingerplockad akustisk gitarr endast assisterad av The Violators Jesse Trbovich som pustar fram drömska ackord på elgitarr – är det dock bara att tacka och ta emot. Denna låt, liksom extranumret ”That’s life, tho (almost hate to say)”, låter innerligare och starkare än på skiva.

Två låtar gör dock inte en konsert. Överlag bjuder Kurt Vile på en väldigt hygglig spelning, men låter alltför sällan musiken bränna till på allvar. Synd, för att han har förmågan till det råder det inga tvivel om.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-11-08)