Pop
Madonna
”Rebel heart”
(Interscope/Universal)
Betyg: 3

Det intressanta med Madonnas omtalade dratta på ändan-fadäs under hennes uppträdande på Brit Awards förra veckan är att det är så extremt ovanligt att denna megastjärna gör något som går fel, och att när hon väl gör det förvandlas hon till någon annan i betraktarens ögon. För även om hon avslutade showen med bravur hade något hänt: gudinnan Madonna blev människan Madonna, med blåmärken och darrig röst.

Den artisten hörs väldigt sällan på Madonnas skivor. Hennes konstnärliga ärende är inte att gräva i jaget och blotta svagheter, istället är hon intresserad av att konstruera en perfekt modern popartist – en roll spelad av henne själv, men med ett manus som ändras lite grann för varje ny skiva – och perfekta moderna poplåtar.

"Rebel heart” handlar alltså om Madonnas sökande efter den perfekta femtiosexåriga kvinnliga popartisten. Hon gör ritningen, hon har inga föregångare. Ingen femtiosexårig kvinnlig artist före henne har haft en sådan konstnärlig frihet (läs: pengar och makt) i kombination med en genuin nyfikenhet på samtidens popmusik. Ingen manlig heller för den delen.

Hennes medproducenter denna gång – bland annat Diplo och Avicii – skapar ljudkostymer som är sprakande och snärtiga men som är tillräckligt luftiga för att ge utrymme åt klassiskt poplåtskrivande. Och Madonnas röst är nästan skrämmande välbevarad – det låter som att den länge har längtat efter så här starka melodier, en miljö där den inte pressas undan av gapiga beats, vilket har varit fallet på Madonnas senaste skivor. Problemet är bara att låtskrivandet på skivan är av högst varierande kvalitet.

”Inside out” och ”Best night” är två sexfokuserade poplåtar som håller sig på rätt sida om pinsamhetens gräns – Madonna borde ha nöjt sig med dem och skippat den parodiskt fantasilösa ”S.E.X.” och den kvasiprovokativa ”Holy water” (som liknar lubrikation vid vigvatten och har den utstuderat busiga textraden ”Jesus loves my pussy best”).

”Joan of Arc” skildrar utsattheten och den sårade självkänslan som följer på näthat, men här liksom i ”Living for love” och i titellåten sjunger Madonna om svaghet utan att låta svag. I slutändan är budskapet alltid att allt kommer bli bra, antingen via tuff självkänsla eller kärlek från en stöttande partner. Det är frustrerande att Madonna nästan visar sig skör men inte går hela vägen. Hon har inte sjungit på ett naket innerligt sätt sedan 1995 års Marvin Gaye-cover ”I want you”. På succéalbumet ”Ray of light” från 1998 var allt som inte var ultraproffsigt och välregisserat i hennes röst borttvättat för gott.

På samma sätt är ”Iconic” ett förlorat tillfälle att sjunga om sin egen ikonstatus: hon klarar inte av att bli personlig, så istället gör hon en käck förljugen pepplåt om att alla kan bli en ikon. Och ”Messiah” har ett tema som helt slarvas bort i en banal kärlekstext och trist pianoklinkande, istället för att behandla Madonnas religiositet och eventuella Jesuskomplex.

Mer övertygande låter Madonna när hon i ”Veni vidi vici” sjunger att hon kom, såg och segrade, ackompanjerad av uppriktiga gitarrackord och sprattlande trummor, dessutom med en ovanligt inspirerad Nas som gästrappare. Och den muntra ”Body shop” med sin studsande melodi är en söt fantasi om att träffa en sexig kille som jobbar i en bilverkstad. I låtar som dessa blir Madonna subjekt, inte bara symbol.

”Rebel heart” kanske inte kommer ta världen med storm, men tills Beyoncé släpper skiva som femtioplussare är den en unik fyrbåk för popartister. Den säger: detta går.

Bästa spår: ”Living for love”, ”Addicted”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-04)

BONUS: Fem viktiga producentsamarbeten i Madonnas karriär

Nile Rodgers.
Chic-gitarristen, som hade skapat succéer åt alla från Diana Ross till David Bowie, togs in som producent när Madonna gjorde sitt andra album ”Like a virgin”. Skivan sålde i 25 miljoner exemplar och gjorde Madonna till en superstjärna. Daft Punk gjorde Rodgers till en nyckelfigur på sitt senaste album.

Shep Pettibone.
Han kom från den DJ-baserade housekulturen och fick remixa Madonnas ”Into the groove” som blev början på Madonnas närmande till den moderna dansmusiken. Efter antal fler remixer lät stjärnan Pettibone producera den epokgörande ”Vogue” vilken följdes av ett pärlband av fantastiska dansanta popsinglar.

Nellee Hooper.
I mitten av 90-talet attraherades Madonna av den brittiska triphopscenen. Hon lät den coola trojkan Björk, Marius de Vries och Nellee Hooper fixa titellåten till albumet ”Bedtimes stories”. Hooper och Madonna gjorde därefter flera låtar ihop, bland annat ”I want you” där även Massive Attack var inblandade.

William Orbit.
I slutet av 80-talet och i början av 90-talet skapade han ambient och arrangerade raves. När Madonna fiskade upp honom och lät honom producera ”Ray of light” var han något av en fördetting, men det hindrade inte duon för att skapa en monstersuccé som bestod av rocklåtar förklädda till elektronisk dansmusik.

The Neptunes.
Denna duo producerade fantastisk nyskapande hiphop i början av 00-talet. De producerade också Justin Timberlake, vars sound Madonna älskade så mycket att hon lät sitt album ”Hard candy” uteslutande bestå av produktioner från The Neptunes samt från hittrion Timbaland, Danja och Justin Timberlake själv.

OCH OM NÅGON UNDRAR: Så här ser en optimal 12-låtarsvariant av "Rebel heart" ut, det blir då hennes bästa album på 20 år!
1. Living for love
2. Ghosttown
3. Unapologetic bitch
4. Heartbreakcity
5. Body shop
6. Inside out
7. Wash all over me
8. Best night
9. Veni vidi vici (feat Nas)
10. Rebel heart
11. Beautiful scars
12. Addicted