One Direction
Scen: Ullevi, Göteborg
Betyg: 2
Vissa band är lika mycket företag som musikgrupper. Det brittisk-irländska pojkbandet One Direction är ett sådant. Försäljningen av skivor, konsertbiljetter, filmer och merchandise utgör ett imperium; medlemmarna är alla mångmiljonärer. De har släppt ett album om året sedan 2011 och samtliga har blivit USA-ettor. De är inte en produkt, de är en fabrik.
Så när Zayn Malik hoppade av gruppen i våras och förvandlade kvintetten till en kvartett hände: ingenting. Företaget fortsätter, hjulen snurrar vidare. De är inte fyra vänner som har förlorat sin femte vän, utan fyra affärskompanjoner som har skilts från en femte kompanjon. Därför är det föga förvånande att Zayn Malik inte nämns en enda gång under den nästan två timmar långa konserten på Ullevi. Han är en ickefråga.
Gruppens raison d’être är som en cirkel. De finns för sina fans skull, de låter som de låter på grund av fansens preferenser, och om och om igen under konserten hyllar de kärleken från fansen och påpekar att de inte hade varit där de är om det inte vore för dem (vilket ofelbart möts av dånande jubel). Samtidigt finns ju fansen för att One Direction finns. Så vad kommer först?
Uppenbarligen finns det ett behov hos tjejer i de yngre tonåren – för det är dessa som utgör lejonparten av publiken på Ullevi – av ett band som One Direction. Av dyrkan, av underkastelse, av att drömma om något som är större än det nuvarande livet. Säkerligen handlar det delvis om sexualitet och längtan efter romantisk kärlek, men detta totala idoliserande går också bortom det. För artister som killarna i One Direction handlar det om ett annat behov: längtan efter bekräftelse, att bli sedd och älskad, att få känna sig som en gud, samt ej att förglömma: längtan efter materiell rikedom. Det är en win-win-situation, helt enkelt.
Men var kommer musiken in i bilden? Varken för One Direction eller för deras fans tycks kärleken till musik vara det primära, men popmusik råkar den plattform där de två kan mötas. One Direction tycker om att sjunga, och de sjunger bra, men vad använder de sina fina röster till? Deras låtar utmärks av pumpande, muntra rocktrummor, en bländande skog av durackord, refränger som skiljer sig från verserna mer genom volym än genom melodisk briljans och feelgood-texter om kärlek. ”Don’t forget where you come from” har potential att bli lite laddad eftersom One Direction har levt i fem år väldigt skilda från sina tidigare vardagsliv, men de är inte emotionellt närvarande i texten när de framför låten, de är för upptagna av konsertens kärleksakt.
Tidigare pojkband har nästan alltid inspirerats av samtida amerikansk R&B, många gånger med fint resultat. One Direction bryter denna tradition och har ett skamlöst konservativt poprocksound, en harmlös pastisch på något som en gång lät modernt och upproriskt. Gruppen står även över synkroniserad dans, istället går de omkring på scenen som fyra högst individuella personer. Det finns ingen kemi mellan dem, vilket blir plågsamt tydligt när de ska interagera i mellansnack.
Men gruppen har en stjärna i Harry Styles, den yngsta, snyggaste och mest karismatiska medlemmen. Han är hundra procent bekväm på scen och sjunger med inlevelse – han skulle kunna bli en fenomenal soloartist. De har också en låt som faktiskt är bra, och som de också framför under denna konsert: ”No control” med sin rusiga powerpoprefräng. I övrigt kan man bara gratulera de unga affärsmännen till ett bra bokslut, och de unga kvinnorna till deras hjärtan som pumpar av drömmar och mening.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-06-25)