Min debattartikel om politiseringen av kulturkritiken (3/2) har väckt en del reaktioner. Jag ska besvara dem, men låt mig först förtydliga en sak.
Det finns ingen motsättning mellan att fästa vikt vid ett konstverks kontexter – upphovsmakarens bakgrund, samhällsklimatet som verket tillkom i, idéer som kan sägas vara inbakade i verket och som det förmedlar – och att låta verkets konstnärliga kvaliteter komma i första rummet. Att säga att politik inte är det viktigaste när man diskuterar konst är inte att säga att konst är något opolitiskt. Att skilja konstnär från konstverk är inte att sluta bry sig om konstnären som person.
Alice Kassius Eggers tycks dock se en sådan motsättning när hon i Aftonbladet (3/2) hävdar att jag förespråkar ögonbindel när konstnärlig kvalitet ska bedömas. Hon anser att en viss musik ”låter intressantare från en 13-årig tjej i Harlem än en 65-årig gubbe från Toronto.” Jag skulle vilja säga att båda dessa fiktiva artister är lika intressanta, eller lika ointressanta – i första hand får man väl lyssna på musiken, och om den inte är intressant blir den knappast bättre av att artistens liv ser ut på det ena eller det andra sättet.
Andres Lokko (SvD 5/2) går längre i uppmärksamheten på artistbakgrund och gör en distinktion mellan konst gjord av de som kommer från överklassen och konst från de som inte gör det. Han citerar punkgitarristen, regissören och författaren Viv Albertine: ”Art by the ruling class will change nothing”. Att det inte stämmer, att exemplen på storartade konstnärer från välbeställda hem är otaliga, är en sak. Men det intressanta är synen på konst som inte kommer från överklassen: denna kan uppenbarligen förändra saker, och bör så göra. Distinktionen blir därför egentligen mellan konst som förändrar och konst som inte gör det.
Vad menas med förändring? Att en stor konstupplevelse kan skaka om och förändra en människa oavsett om den kommer från en arbetarklasstonsättare som Allan Pettersson eller en överklassdansmusikduo som Daft Punk är självklart. Men om Lokko och Albertine menar förändring av samhället är det en annan sak. Visst är det fantastiskt när ett starkt konstverk får konstruktiva ekon i politiken, som Rachid Boucharebs film ”Infödd soldat” som fick Frankrike att förbättra pensionssystemet för nordafrikanska krigsveteraner. Men om man fnyser åt all konst som inte åstadkommer politisk förändring, eller strävar efter att göra det, blir den konsthistoria som är kvar otroligt fattig. En sådan sträng syn går inte ihop med att älska konst.
Mats Söderlund skriver (DN 9/2) om min kritik av Ebba Witt-Brattströms sammanblandning av Karl Ove Knausgårds person och hans litterära verk. Han drar slutsatsen att min irritation beror på min identitet som man och min klasstillhörighet. Men han lyckas inte förklara varför man ska blanda ihop litteraturkritik och personkritik. På samma sätt avfärdar han min teori om varför Jonas Hassens Khemiris senaste pjäs, ”Ungefär lika med”, blivit så unisont hyllad, utan att förklara varför jag har fel. Söderlund ogillar själv denna pjäs, och menar att hyllningarna kan härledas till ”ett undvikande av just den position som pjäsen målar in medelklassen och kultureliten i”. Med andra ord beror hyllningarna på besökarnas identitet mer än pjäsens kvalitet, vilket var exakt vad jag skrev i min debattartikel.
Sam Sundberg (SvD 11/2) påpekar att alla skribenter bär med sig föreställningar och värderingar in i sina texter, liksom konstnärers idéer återspeglas i deras konstverk. Han anser att det är bättre att fokusera på att klarlägga dessa än att ”anlägga en låtsat objektiv ton”. Jag skulle dock vilja hävda att fixeringen vid politiska markörer i ett konstverk eller identiteten hos en konstnär blir ett sätt att fly från frågan om konstnärlig kvalitet. Det är lättare att bocka av en checklista, som ett Bechdeltest. Jag tror inte på ett objektivt, oföränderligt kvalitetsbegrepp – däremot tror jag på begreppet kvalitet, och jag anser att kulturkritik måste begagna sig av det, hur obekvämt det än är.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-02-13)