Hiphop
Future Brown
”Future Brown”
(Warp/Border)
Betyg: 4
Future Brown är en supergrupp som inte innehåller en enda sångare eller låtskrivare, däremot fyra dj:ande producenter. Två av dem, Asma Maroof och Daniel Pineda, har i flera år gjort hipp dansmusik tillsammans under namnet Nguzunguzu. Denna duo har nu förenats med den experimentella elektroniska musikern Fatima Al Qadiri samt J-Cush, grundaren av skivetiketten Lit City Trax, fanbärare för dansmusikstilen footwork.
Efter två år av hype, ett par singelsläpp, medverkan i en utställning på MoMA och soundtrack till en klädkollektion är kvartettens debutalbum äntligen här.
Inte en enda låt är instrumental – vilket är normalfallet för både Nguzunguzu och Fatima Al Qadari – utan skivan består av samarbeten med rappande och sjungande vokalister från London, Jamaica och olika delar av USA. Tack vare gästartisternas bredd kan Future Brown leva ut sina drömmar om att skapa morgondagens grime, dancehall, reggaeton, R&B och hiphop. Nästan alla artister briljerar, men beatsen står hela tiden i centrum: glittrande som märkliga kristaller, vackra som ritualer från bortglömda religioner, hårda som kolliderande protonstrålar i CERN:s partikelaccelerator.
Kontrasten mellan de hypermoderna och komplexa beatsen och de jordnära och passionerade vokalisterna skapar en unik popmusik. Det är ett våghalsigt projekt, men Future Brown lyckas: det älskvärt svängiga besegrar det kyligt intellektuella.
Bästa spår: ”No apology”, ”Talkin bandz”
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-02-25)
Härliga liknelser i recensionen men det låter som att du beskriver en helt annan, bättre skiva?
Enligt mig var detta album en fet besvikelse; beatsen är monotona och repetetiva och inte på ett hårt I Don't Like-sätt, där en loop obönhörligt maler på och inga distraktioner behövs). Reggaetonlåtarna är bleka kopior av de original som Nguzunguzu spelar i sina set. MVP förtjänar en riktig refräng och inte som en recensent beskrev det: "like Ne-Yo auditioning for Bone Thugz-N-Harmony". Hela skivan är kefft mixad med undantag för singlarna.
Så mycket potential i det här projektet som bara försvann och utmynnade i tafatta, mediokra låtar som knappast hade varit bland de bästa låtarna på valfri gästartists mixtape (Johnny May Cash, Sicko Mobb). Det är nästan ofattbart att de fyra suttit i studion och tänkt "japp, där har vi den! Bättre/tyngre än så här blir det inte".
/rant