Soul
The Weeknd
”Beauty behind the madness”
(XO/Republic/Universal)
Betyg: 2

En skillnad mellan den afroamerikanska popmusiken och den rockbaserade (läs: vita amerikanska) traditionen är hur de två olika musikkulturerna behandlar ämnena sex och ångest.

Inom afroamerikansk musik har alltid sex fått stort utrymme, det är inget som det hymlas med, det ses som fullständigt naturligt och viktigt. Medan rockvärldens pryda låttexter är fulla av kvasipoetiska omskrivningar för sex eller (oftare) total tystnad.  

När det gäller ångest och själsligt mörker är förhållandet det motsatta: det finns knappt någon nyans av spektrumet av psykisk ohälsa som inte har avhandlats inom singer-songwriter-rock och indiepop, medan det inom afroamerikansk musik närmast är tabu att sjunga om ångest om det rör något annat än kärlekssorg. Kallsvettigt paranoid gangstarap är i princip det enda undantaget.

Det var därför Abel ”The Weeknd” Tesfaye var så nyskapande när han 2011 gifte ihop sexfixerad R&B med ångestdrypande indierock på det fantastiska mixtapet ”House of balloons”. Överhettad libido och ett mörkt inre var för The Weeknd två sidor av samma mynt. Men det som verkligen gjorde ”House of balloons” sensationell var Tesfayes vackra sångmelodier och producenternas fräscha beats, med samplingar av alla från Siouxie & The Banshees till Beach House.

Sedan dess har The Weeknd släppt ytterligare två mixtapes samt albumet ”Kiss land”, men ingenting har varit i närheten av ”House of balloons” magnifika höjder. Men hans karriär har utvecklats på ett annat sätt. I fjol gjorde han en framgångsrik duett med popsångerskan Ariana Grande, därefter hade han en låt med på soundtracket till succén ”Fifty shades of Grey”, och nu under sommaren har han fått en USA-etta med en Max Martin-producerad singel. Ganska otippat från en artist som alldeles nyss personifierade det alternativa och udda inom en scen.

Där de flesta manliga soulsångare inspireras av R. Kelly eller Prince har The Weeknd sångmässigt blickat mer på Michael Jackson och hans poppiga dramatik. Han har till och med spelat in en cover av Jacksons ”Dirty Diana”. Max Martin har gjort sitt yttersta för att förvandla The Weeknd till en ny Michael Jackson, inte bara i hitsingeln ”Can’t feel my face” utan även i ”In the night” som doftar inte så lite av ”The way you make me feel”.

Över huvud taget är ”Beauty behind the madness” en lansering av The Weeknd som lättälskad popstjärna med tydlig image: sex, droger och dekadent känslokyla för hela slanten. Steget mellan de fiffiga beatsen på hans första mixtapes till det lyxigt orkestrerade bluessoundet på denna skivas ”Earned it” och ”Dark times” påminner om hur Portishead gick från samplingstung triphop på gruppens klassiska debutalbum till ett lyxigare och tråkigare sound på uppföljaren.

Texterna är också lite väl simpla – rimmet ”I love when you call unexpected / 'Cause I hate when the moment's expected” tar priset – och så subtilitetsbefriade att The Weeknd ofta reduceras till en parodi på sig själv. Det är synd, för bakom alla lager av självmedveten dekadensromantik finns en av vår tids mest egensinniga soulartister. Förhoppningsvis vågar han göra råare och mer äventyrlig musik än ”Beauty behind the madness” i framtiden – detta album är hyggligt men övertygar varken på skönhets- eller galenskapsfronten.

Bästa spår: ”Often”, ”Acquainted”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

BONUS: Fem dekadenta sexlåtar från soulhistorien

Funkadelic ”Cosmic slop” (1973)
Ingen gjorde funk så kaotisk och lössläppt som George Clintons tvillinggrupper Parliament och Funkadelic. ”Cosmic slop” är ljudet av total urspårning i ett knarkigt mörker, och texten handlar om en kvinna som full av ångest prostituerar sig.

Marvin Gayes ”Masochistic beauty” (1985)
Gavs ut postumt ett år efter at soulikonen gått bort. En bisarr funkdänga där Gaye med en fejkbrittisk accent ”rappar” löften till sin älskade som ”I rock you ’til you’re sore / like a whore” och förklarar att ”It’s my duty to spank your booty”.

Prince ”The question of U” (1990)
”Erotic city”, ”Horny toad” och ”Scarlet pussy” i all ära – Prince mest sexuellt dekadenta ögonblick är denna psykdeliska blueslåt från soundtracket till ”Graffiti bridge”. Ett tungt liderligt groove och en text som är en labyrint av mörka frågor.

The-Dream ”Panties to the side” (2010)
Låtskrivarsnillet The-Dream, ”the last romantic”, uttrycker sin gränslösa åtrå genom att föreslå att han och tjejen i låten ska ha sex mitt på dansgolvet. Det blir creepy när han undrar ”are you one of those girls who mean ’go’ when they say ’stop’?”

Frank Ocean ”Novacane” (2011)
Soulvisionären berättar i sin första hitsingel om en tillvaro med kokain till frukost, sex med Viagra men noll känslor, tjejer som extraknäcker i porrbranschen för att ha råd med tandläkarutbildningen, samt ett berg av disk i köket som bara växer.

(Dagens Nyheter 2015-08-26)