Så extremt vacker film. Har läst en del halvnegativa recensioner, jag förstår inte varför de har varit så ljumna. Eller jag förstår: folk förväntar sig Miyazaki, bara för att det är Studio Ghibli, och så blir de besvikna. Men Isao Takahata är en helt annan typ av regissör. Jag har bara sett hans "Eldflugornas grav" tidigare, en extremt deppig skildring av barn i Japan under andra världskriget, den har ingenting av romantiken från exempelvis Miyazakis "Det blåser upp en vind", men det är en väldigt bra film. Och "Sagan om prinsessan Kaguya" är trots sin titel ingen mysig saga, det är bara en enormt vacker resa in i Japans kulturhistoria, in i dess hjärta, ett litterärt verk från 900-talet, skildrat i extremt omsorgsfullt teckningar. I en scen visar prinsessans guvernant henne en rulle med en saga berättat genom bilder och text, som man ska rulla fram långsamt, lite i taget, men Kaguya rullar iväg rullen så att många meter av saga ligger på golvet. Och hela filmen är på det sättet: en gammal japansk sagorulle som rullats ut framför våra förundrade ögon. Det är en långsam berättelse, och den är full av oförklarliga inslag (jag älskar att de inte förklaras!), men det är inte Hollywood-snärtig dramaturgi som är grejen med "Sagan om prinsessan Kaguya", utan atmosfären, känslan. Musiken spelar en viktig roll, och när *SPOILER WARNING* de oönskade kommer på slutet är det inte hotfull musik som spelas utan glädjefylld och underbart festlig, jag tyckte att det var ett briljant val. Starkast intryck gjorde ändå blicken som Satemarus fru ger honom när han vaknar ur sin dröm (om det nu är en dröm, jag tror inte det), hon fattar att han är full av kärlek men inte till henne, det kommer inte som någon överraskning för henne men hon tycker ändå att det är sorgligt, och att han är keff, men hon säger ingenting, inte då och säkerligen inte i framtiden heller. Hon ger honom bara en tyst blick som säger "kom nu, du har mig och vår son och hela vår lilla klan att tänka på, du har ett jobb att göra, en funktion att fylla, stå inte där och dröm och skäm ut dig själv och mig". Eller också säger blicken bara "jag vet inte vad du håller på med men jag känner ett avstånd från dig till mig och det smärtar mig men jag kan inte göra något åt det". Han möter blicken och går tillbaka till henne och till gruppen. Det var en fin scen. Speciellt som den äger rum efter den mest romantiska scen jag sett på flera år ("drömmen"). *SPOILERS END HERE* Hur som helst, jag tyckte väldigt mycket om denna film, och alla som inte hatar visuell poesi och alla som känner någon som helst Japanromantik bör gå och se den.