Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Harding
Musik av Gustav Mahler och Anders Hillborg
Betyg: 4
Berwaldhallens ”Interplay”-satsning, en serie konserter där musik korsbefruktas med olika konstarter och vetenskapliga ämnen, fortsätter. Denna gång är det modern konst som får möta den klassiska musiken, närmare bestämt den brittiske konstnären Conrad Shawcross och hans mekaniska skulptur ”Timepiece” som monterats ovanför orkestern.
Verket består av en jättelik urtavla vars roterande rörelser är lika meditativt monotona som dess lampor är bländande för publiken. Det är som att se en spänstig robot genomföra ett oändligt yogapass. Inte ointressant, men heller inte särskilt integrerat i musiken som framförs.
Hillborgs ”Cold heat” inleds med ljudet av att ramla och falla, kanske i drömtung sömn. Ett ljussken uppenbarar sig men splittras, tonerna skingras likt stökiga partiklar. Allt glider: sjok av stråkar åt ett håll, sjok av blås åt ett annat, ingenting hålls ihop tills trummor kommer in och tar över med sitt sväng. Det är en ljuvlig resa, som hade varit perfekt om det inte vore för att pianoackord kommer in då och då och reducerar allt till övertydlig filmmusik, om så bara för några korta ögonblick.
Mahlers första symfoni är musik att älska eller hata. Man kan irritera sig på alla abrupta stilbyten och högljudda effekter och på de fåfänga pretentionerna. Men lyssnar man noga får man ta del av konst i fascinerande dialog med sig själv.
Mahler utforskar ofta existentiella frågor; här är han i ovanligt hög grad nere på jorden. I symfonins kärna hörs en kontrast mellan andlighet (inledningens stillastående skönhet, en symbol för gåtfull evighet) och världslighet (musikaliska imitationer av djurläten, människosysslor och stadsliv). Tredjesatsens referenser till barnvisan ”Broder Jakob” och festlig klezmermusik kan ses som berättarjagets minnen av barndom och ungdom, fyllda av smärta och allvar respektive socialt liv och förälskelser. I den sista satsen råder full konflikt, men allt slutar i jublande triumf för människan.
Mahlerälskaren Daniel Harding dirigerar Radiosymfonikerna med öm hand och undviker de största bombastiska fällorna med Mahlerettan. Det är ett snällt framförande, musiken hettar inte till för mycket, och det är nog lika bra i en musik som har en inneboende risk för övertändning.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2014-09-29)