John Legend
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Det finns en grundregel för musik som handlar om sex: det måste finnas något mörkt och suggestivt i musiken för att det ska bli bra. Det fattade både Debussy och Prince.

Någon som däremot inte fattat det är John Legend. När hans muntra och duktiga Ally McBeal-soul frontalkrockar med explicita sextexter önskar man som lyssnare sig en skämskudde som airbag. Det är svårt att skilja vissa av låtarna som framförs under denna konsert, exempelvis gladporriga ”P.D.A. (We just don’t care)”, från Tommy Nilssons ”Vill du ha sex med mig”. Ett milt, belåtet leende vilar över denna musik, på ett högst obehagligt sätt.

Det är nu inte John Legends libidopop som lockat en arenapublik denna höstkväll, utan ”All of me”, singeln från John Legends senaste skiva som blivit hans största hit någonsin. Han skrev den till sin nyblivna fru och den har redan har blivit en standard på bröllop. Det är en pianoballad så enkel och platt att förälskade lyssnare kan projicera exakt vad som helst på dess yta, och gör det.

Problemet med John Legend är att han är en soulartist utan soul. Han sjunger fint men aldrig lidelsefullt – väldigt mycket kropp, väldigt lite själ. Han spelar piano skickligt men är mer intresserad av prydlig dekoration än av sväng. Han är en proffsig låtskrivare, men kärnan i hans skapande är en nördig kärlek till lyckade poplåtar, han ger egentligen aldrig något av sig själv.

Konsertens höjdpunkter är de skarpa låtarna från debutalbumet ”Get lifted”. Trevligt nog framförs en cover av The Staple Singers ”Let’s do it again” som en inledning till ”Number one” som samplar just denna soulklassiker. Mindre lyckade är versionerna av Harold Melvin & The Blue Notes ”Wake up everybody” (det triumfatoriska slutpartiet skippas, vilket stympar låtens hela budskap) och Michael Jacksons ”Rock your body” (främst för att John Legend dansar stelare än Beatrice Ask på Alliansens kickoff).

Givetvis får ”All of me” avsluta hela konserten, ackompanjerad av massiv allsång. Där och då är det popmusik i sin mest bokstavliga form: populär musik, folkets musik. Och det är folkmassans känslor som fyller låten med innehåll, det är kommunikationen mellan artist och publik som gör framträdandet starkt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-22)