Ok så det blev två biofilmer till den senaste veckan. Mike Leighs nya och Roy Anderssons nya - den sistnämnda såg jag idag, egentligen inte en del av Filmfestivalen, men den visades ju där så jag tycker att jag kan ta med den i detta sammanhang ändå.
Mike Leighs Mr Turner såg jag i fredags och det var en besvikelse. Jag gillar både Mike Leigh ("Medan åren går"! "Hemligheter och lögner"!) och Turner (älskade "Turner, Monet, Twombly"-utställningen på Moderna häromåret) men utöver otroligt vackert foto och en (1) stark scen - när Turner träffade en kvinna som spelade den långsamma satsen ur Beethovens "Pathétique" och Didos klagan ur Purcells "Dido och Aeneas" på piano, han sjöng med, och de liksom möttes i sin gemensamma förståelse för kärlekssorg och konstens kraft - så var det en extremt tråkig film. Timothy Spall går omkring och är ful och grymtar i två och en halv timme. Alla kvinnor faller för honom, särskilt sådana som inte är intresserade av konst, mycket oklart varför. När filmen börjar är han redan medelålders och kommersiellt framgångsrik och han har svårighet att uttrycka känslor, känna empati och vara osjälvisk - och när filmen slutar har absolut ingenting förändrats. Hans pappa är komiskt nog lika gammal som honom själv (ett grepp som omedvetet lånats från "Don't be a menace to South Central while drinking your juice in the hood") och när pappan går bort är den enda gången i hela filmen som Turner tycker att något är lite jobbigt (ok, han blir inte glad när drottning Victoria inte gillar hans nya tavlor lika mycket som hans gamla, buhu). Nä, verkligen ingen höjdare till film. Undrar om Mike Leigh gjorde den för att han identifierade sig med Turner? "Jag är också engelsman, jag är också ful, jag är också en Stor Konstnär, jag är också på ålderns höst och kommer att dö snart"? Kanske därför som han inte var tillräckligt kritisk/problematiserande mot sin huvudperson.
Och ikväll var jag och såg Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade över tillvaron och herregud vad jag inte tyckte om den filmen. Jag älskar "En kärlekshistoria", precis som alla andra, och jag gillade "Sånger från andra våningen" och jag tyckte "Du levande" var småbull men okej. Men efter att ha sett den här filmen känner jag nästan att jag hatar Roy Andersson, allt han gjort och allt han står för. Den var så vidrigt banal. Så platt, så fattig. Så pretentiös - en film som utger sig för att handla om att livet är svårt ("sista delen i en trilogi om att vara människa" står det i förtexterna) men som inte säger ett skvatt om detta intressanta ämne. Jo, den visar försäljare av skämtartiklar som inte är roliga och de är inte lyckliga - ÅH VILKEN KNIVSKARP IRONI! Och den har en scen där Karl XII rider in på en bar och flirtar med bartendern - ÅH VILKEN HÄRLIG OCH FRÄCK ANAKRONISM, OCH VILKEN KITTLANDE TANKE ATT KALLE DUSSIN KANSKE VAR HOMO?! Och en återkommande replik är att någon har en trist tillvaro och pratar i telefon och säger "vad kul att höra att ni har det bra" - ÅH VAD TRAGIKOMISKT, VILKA FÖRLJUGNA STACKARE, SER DE INTE ATT DERAS LIV ÄR SKIT, HUR KAN MAN PÅSTÅ SIG VARA GLAD FÖR NÅGON ANNANS SKULL, DET ÄR JU RENT PSYKOTISKT? Dessutom den omtalade scenen där en Boliden-tillverkad maskin (fattigt datoranimerad) används av koloniserande britter för att förinta afrikanska slavar medan en rik uttråkad överklass tittar på och blir underhållen - GUD VAD HEMSKT, DET ÄR FEL MED SLAVERI, DET ÄR ÄVEN FEL MED FÖRINTELSEN, BOLIDEN ÄR JU LITE SAMMA BUSINESS SOM AUSCHWITZ, GANSKA TRÄFFSÄKERT DÄR. Allt är så förtvivlat osubtilt, och det hade kanske kunnat tolereras om det hade funnits något som regissören velat säga, men det sjuka är: det har han inte. Roy Andersson tror sig vara på de svagas sida och smickrar sig själv med att vara emot materialism och giriga företag, men filmen är full av förakt för människor som har tragiska yrken som frisörer eller försäljare, långt från den normala miljön "filmstudio på Östermalm", eller människor som är så fruktansvärt ensamma dvs bor i en liten lägenhet (säkert utanför tullarna oh mon Dieu) med sin äkta hälft och snackar med den utflyttade dottern i telefon. Alla människor i hans filmer (den senaste trilogin) är pappfigurer, de är inga riktiga människor. Ingen pratar som folk gör. Ingen beter sig realistiskt, här finns ingen igenkänningsfaktor. I förra filmen var det gubbar som spelade tuba, vem fan gör det? Roy Andersson är inte intresserad av relationer och psykologi. Det finns ingen karaktärsutveckling över huvud taget, allt är statiskt och överdrivet som i klaustrofobisk commedia dell'arte. Om man ska skildra Samhället eller Samtiden - varför gör man då inte det, varför skapar man en hittepåvärld som påminner mer om 60 år gamla Astrid Lindgren-sagor än om det Stockholm 2014 som Roy Andersson bor i? Var är romerna som tigger? Var är den riktiga överklassen, den som finns idag, den som inte är lånad från gamla Tintinserier och pilsnerfilmer? Om man vill skildra människors svårigheter att kommunicera med varandra, varför har man då dialog som är "härligt dråplig" och löjligt tillgjord istället för att använda sig av de kyliga samtal som faktiskt förekommer? Ironiskt nog är den enda kyla som uttrycks i filmen Roy Anderssons egen. En pompös diva som sitter på en fet adress vid Östermalmstorg och älskar tillvaron.
en sak som dock var imponerande med filmen var scenografin. att de byggt allt det där i studio… det tänkte man (jag) på i varenda scen. det var fett. men man kan inte bygga en hel film på scenografi. kanske är roy andersson mer intresserad av scenografi än av karaktärer och psykologi - mer intresserad av miljöer än av människor. i så fall borde han kanske överlåta manusförfattandet och regisserandet åt någon annan och koncentrera sig på det han är bra på och brinner för.