Älskar filmfestivalen, den är väldigt mycket Stockholm för mig - att springa omkring på olika visningar var höjdpunkten för mig både hösten 2007, när jag bodde i stan för första gången i vuxen ålder, och hösten året därpå då jag flyttade hit på riktigt. Och jag har varit på filmfestivalen varje år sedan dess tror jag. Hur som helst. I fredags såg jag första filmen för min del på årets festival, Justin Simiens "Dear white people". En komedi med seriösa undertoner, om aningslös rasism i amerikansk collegemiljö. 

Jag skulle vilja säga att den var en stark trea. Välgjord, ofta kul, ibland träffsäker. Rollfigurerna var ganska mycket stereotyper som fick representera olika saker, ungefär som i Spike Lees "Do the right thing", men det är inte nödvändigtvis något som gör en film dålig. Det jag kunde irritera mig på var att trots att ett viktigt tema i filmen var aningslösa vita medelklassmänniskors självgodhet och destruktiva aningslöshet så var den svarta huvudpersonen själv både god och självgod (eller self righteous är ett bättre uttryck, jag vet inte om det riktigt är samma sak som svenskans självgod?) (präktig är kanske ett ord som fångar in både god och självgod, inte för att det har något med self righteousness att göra), och det lilla som hon gjorde som var moraliskt tveksamt problematiserades inte särskilt mycket. Annars hade det varit intressant, angående medel som rättfärdigar mål och den diskussionen.

Men, ändå soft film. Och det är trevligt att se konst som tar upp frågor som rasism utan att det måste bli gravallvarligt, det måste ändå gå att göra tänker jag. Nu väntar jag bara på "Israel & Palestina - the musical".