Selam festival
Med: Alpha Blondy, Ethiocolor, Music Is The Weapon och Sabina Ddumba & Melinda De Lange
Scen: Nalen, Stockholm.
I dessa tider, då främlingsfientliga partier vinner terräng och polisen registrerar människor på basis av deras etniska ursprung, får en festival för afrikansk musik en särskild laddning. Och det är glädjande att Selam 2014 har lockat en stor publik från alla åldrar, kön och hudfärger. Detta trots att huvudnamnet Youssou N’Dour ställde in. Nåja, han ersattes av Alpha Blondy, en artist av nästan samma dignitet som fjolårets Polarprismottagare.
Elvamannaorkesterns Music Is The Weapon gör afrobeat i klassisk Fela Kuti-tappning men med viss europeisk prägel: Mattias Hidemo spelar inte bara claves utan även fiol. Det svänger något enormt om detta gäng, speciellt i upptempolåtar som ”Upside down” med exemplarisk publikinteraktion – här är uppmaningen till kollektivt handklapp inte bara något som ska liva upp, utan ett fundament som hela stycket vilar på.
När afrobeat är som bäst är det oslagbart: en furiös kraft som hela tiden sugs mot kaosets stup, i låtar som pågår maximalt länge. Music Is The Weapon når dit ibland – gruppen blir ett stort åskmoln och tenorsaxofonisten Christopher Ali Thoréns solon slår ner som efterlängtade blixtar. I långsammare tempon är magin bruten. Men konserten får en bra dynamik av att vokalisterna varieras: ibland är det ingen alls, ibland får congaspelaren Celso Paco extraknäcka vid micken, och mot slutet av konserten ansluter den eldiga Dinah Yonas backad av två körsångerskor.
Ethiocolors konsert är ännu mer intensiv och svängig. Den etiopiska gruppen består av fem instrumentalister, tre sångare och tre dansare. Med de ständiga klädombytena på dansarna, den ena outfiten mer fantastisk än den andra, och en makalös koreografi som är synkroniserad och otyglad på samma gång, får showen något rituellt över sig. Bandet spelar en fantastisk groove med traditionella men elförstärkta instrument, och Yohannes Afeworqs flöjt svävar vackert över allting. Mot slutet av konserten får Ethiocolor publiken att långsamt sätta sig ned för att sedan resa sig i förlösande dans.
Sångerskorna Melinda De Lange och Sabina Ddumba bjuder, ackompanjerade av en akustisk gitarrist, på en lågmäld och en tre låtar kort konsert som blir en andningspaus bland alla svängiga storband. Duon sjunger fint men man kan fråga sig vad de gör på en festival för afrikansk musik med sin angolamerikanska pop (och en intetsägande cover av Bob Marleys lägereldsballad ”Redemption song”). Säkert lockar hippa Sabina Ddumba en bredare publik till festivalen. Frågan är dock om fansen får valuta för pengarna när konserten är så kort.
Alpha Blondy har kallats för ”Afrikas Bob Marley” och tveklöst har den ivorianske artisten och hans band The Solar System inspirerats otroligt mycket av soundet från den senare delen av Marleys karriär. Alpha Blondy hade sin storhetstid på 80- och 90-talet och har inte lämnat det reggaesound som var standard innan dancehall och modern rootsreggae tog över, i stället används fläskiga syntar och dubbla elgitarrer som gärna ylar till ordentligt. Blondy själv har hunnit fylla 61 och har mer pondus än karisma. Med en bekymrad men vänlig röst sjunger han sympatiska sånger om att krig är dåligt samt feelgoodhittar som ”Cocody rock”. Det blir lite enformigt, men publiken dansar glatt. Och Alpha Blondy avslutar storstilat med den ilskna ”Brigadier Sabari”.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2014-11-02)