Cat Power
Scen: Göta Lejon, Stockholm
Betyg: 3

Chan Marshall, eller Cat Power som hon kallar sig, är flera artister på en och samma gång.

Dels är hon den sträva och coola indierockgudinnan som kom under nittiotalets amerikanska våg av lo-fi och alternativrock. Dels är hon den bluesiga soulsångerskan som genom välvalda covers och de pianobaserade balladerna på 2006 års genombrottsalbum ”The greatest” visat sig vara en modern arvtagerska till Billie Holiday och Nina Simone, helt utan retrokitsch men med en röst full av smärta och ensamhet.

Och dels är hon en sorts hiphopartist, som spelar repetitiva ackordföljder som hon låter sina osentimentala men känslosamma texter löpa fram över. Hon har dessutom spelat in en Hot Boys-cover, skrivit en hyllningslåt till The Notorious B.I.G. och kallat Jay Z:s ”The Black Album” för en av sina fem favoritskivor.

På en scen som badar i blått ljus, med dekoren från musikalen ”Evita” som en stämningsfull inramning, framför Cat Power ensam en konsert för sittande publik. Hon växlar mellan att stå med sin elgitarr eller sitta vid flygeln. Hon bränner av 37 låtar och är på scen i över två timmar. Men det rör sig mer om en kaotisk kavalkad än en elegant tour de force.

Cat Power är ökänd för sitt oberäkneliga beteende under konserter, vilket hon själv har förklarat med att hon har en fruktansvärd scenskräck som hon ofta försökt bota med alkohol och droger. Denna kväll är det annorlunda, men ändå inte. Cat Power är gravid, och hon pratar mycket om hur det som händer i hennes kropp får henne att må konstigt och bli virrig. Hon har svårt att koncentrera sig, avbryter ofta låtar mitt i och ber gång på gång om ursäkt.

Hon låter nästan alla låtar glida in i varandra, som om hon står och jammar och känner på de olika låtarna, leker med dem lika mycket som hon framför dem för en publik. Det kan ses som ett uttryck för integritet och ovilja att göra något annat än exakt det hon känner för. Men det kan också vara ett tecken på dåligt självförtroende: att hon inte vågar stå för sina låtar, inte vågar låta dem klinga ut och ta emot publikens jubel, utan hellre smusslar bort en låt genom att omedelbart börja på nästa.

Men det gör ingenting. För när Cat Power väl hittar rätt, orkar vila i en låt och sjunga med total inlevelse, då stannar tiden. Under denna konsert händer det oftast när hon framför låtar från skivan ”You are free”, exempelvis i en makalös version av ”Good woman”. Men hon spelar låtar från hela sin 20-åriga karriär, inklusive topplåtarna ”Brave liar” och ”Let me go” som ännu inte finns utgivna på skiva.

Väldigt många covers blir det också, allt från Burt Bacharach till Will Oldham. Och i ”Sea of love” vill hon ha allsång, men undertecknad är den enda i hela lokalen som hakar på, varpå hon och jag sjunger en spontan duett från varsin sida av scenkanten. På en Cat Power-konsert tycks allt kunna hända.

Mot slutet av konserten beordrar Cat Power att ljuset i lokalen ska tändas så att hon kan se alla i publiken. Och hon vill aldrig gå av scen, berättar istället ännu en anekdot och bjuder på en fransk visbagatell samtidigt som folk långsamt börjar gå därifrån. Inställningen till dramaturgi och antiklimax är likadan i Cat Powers konserter som i hennes låtar. Allt präglas av en okuvlig ärlighet, en omöjlighet att vara till lags. Det är lätt att älska henne för det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-05)