Sveriges Radios Symfoniorkester
Solist: Paul Lewis, piano
Dirigent: Daniel Harding
Verk av Johannes Brahms, Mark-Anthony Turnage och Richard Wagner
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 3 

Luis Buñuel och Salvador Dali provocerade 1930 års biopublik med sin surrealistiska film ”Guldåldern”. I en scen används ”Liebestod” ur Richard Wagners ”Tristan och Isolde” för att illustrera ett förälskat pars passion, men musiken avbryts gång på gång till en absurd och komisk effekt, och slutet på stycket blir aldrig spelat.

I ett samarbete med Moderna Museet, som just nu har en utställning om surrealism, har Berwaldhallen valt att som ett extranummer spela upp denna scen på en filmduk samtidigt som Sveriges Radios symfoniorkester spelar musiken, komplett med avbrott. Likt Buñuel och Dali leker dirigenten Daniel Harding med publikens förväntningar och vägrar ge oss det vi tror att vi ska få. Den som någon gång drabbats av den hjärtslitande kraften i detta stycke går hjälplöst i fällan och får hån istället för musikalisk extas. Om avsikten var att provocera har man lyckats.

Innan detta tilltag ger Radiosymfonikerna och Harding en vanlig konsert. Johannes Brahms första pianokonsert är ett känslosvallande ungdomsverk vars brist på perfektion ger verket charm på samma sätt som en indiepoplåt. Här hörs en sturm und drang-lik förälskelse i den första satsen, en värdig men bitterljuv acceptans av att kärleken inte är besvarad i den långsamma andra satsen (enligt Brahms själv ett porträtt av Clara Schumann) och ett omfamnande av det osäkra men spännande livet som ensamstående i den ångestfritt dramatiska tredje satsen.

Stjärnpianisten Paul Lewis spelar fläckfritt men lite väl artigt och distanserat i början. Men han blir alltmer varm i kläderna och i finalsatsen är han helt inne i musiken.

Konsertens höjdpunkt är Mark-Anthony Turnages tondikt ”Speranza” som här får sitt svenska uruppförande. Musiken är inte så mycket en källa till hopp som en bön om det. Den klassiska dramaturgin i flersatsiga orkesterstycken – en kamp, som rör sig från mörker till ljus och slutar i triumf – överges till förmån för något mer realistiskt och gripande. Den självsäkerhet som den inledningsvis orostyngda musiken till slut har byggt upp i den nerviga tredje satsen övergår i finalsatsen till ödesmättad insikt och en allt annat än lycklig beslutsamhet. Så kan en kamp också se ut.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

 (Dagens Nyheter 2014-05-17)