Skottland, jag älskar dig, jag hatar dig.

Västerås Sinfonietta
Verk av Andrea Tarrodi och Felix Mendelssohn
Solist: Jakob Koranyi, cello
Dirigent: Joana Carneiro
Scen: Västerås konserthus
Betyg: 4 

Skottland är temat när Västerås Sinfonietta, ledda av den portugisiska dirigenten Joana Carneiro, syr ihop en konsertkväll med såväl romantiska klassiker som en helt nyskriven cellokonsert på programmet. Verken är inspirerade av de två tonsättarnas resor till Skottland – den ena ägde rum 1829, den andra 2013.

Felix Mendelssohn var i många år i princip raderad från musikhistorien, efter Richard Wagners antisemitiska smutskastningskampanj. Han står för ett helt annat estetiskt ideal än Wagners: en romantik som är välartikulerad, elegant och duktig. Som 20-åring reste Mendelssohn till Skottland, där han dels började skissa på den symfoni nr 3 som han kämpade med i många år innan den blev färdig, dels det kortare orkesterstycket Hebriderna (även känt som Fingals grotta) som han färdigställde betydligt snabbare och som också är ett mer koncentrerat och lyckat verk.

Om Hebriderna är naturromantisk och låter som en äventyrlig upptäckfärd i den vilda skotska naturen – för övrigt med melodier som Radiohead lånade i ”Paranoid android” – är symfoni nr 3 mer urban. De fyra satserna tycks skildra livet och pulsen i den tidiga industrialismens Glasgow eller Edinburgh – en bister kväll, en livfull dag, en romantisk natt och en ångestfylld morgon. Men den sista satsen övergår i slutet i ett allegro maestoso assai vars mäktiga lugn blir en befriare, en illustration av en flykt från den oroliga staden till den närliggande naturen.

Mendelssohn beklagade sig, när han arbetade med Hebriderna, över att verkets genomföring smakade ”mer kontrapunkt än tågolja, fiskmåsar och saltad torsk”. Ett problem som stämningsmästaren Andrea Tarrodi inte har. Hennes cellokonsert ”Highlands”, med den fantastiske Jakob Koranyi som solist, skildrar naturens och även människans kamp. Här är naturen både magiskt fascinerande och skräckinjagande brutal, med snillrikt kontrasterande stråkar och blås (och en harpahärmande xylofon!), och den ibland helt ensamma cellon tycks frysa tiden och skildra människans blandade känslor inför det vidunderliga. Ljudet av skrikande fiskmåsar imiteras genom en unik behandling av cellon. Ett klockrent uruppförande av ett verk som förtjänar att höras av många.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2014-03-22)