Han körde bara första versen på denna underbara låt - synd, för den första versen är bara en lång uppladdning för den andra versen med sitt tyngre beat! Älskar hans sätt att uttala "for her or about her".

Drake
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 4 

Det känns både lyxigt och passande att Abel ”The Weeknd” Tesfaye är förband till Drake. Båda är begåvade sångare och låtskrivare som tänjer på sin genres gränser, de älskar varandras musik och har gjort låtar ihop och båda har en dragning åt såväl inåtblickande dysterhet som sexuell dekadens.

Men medan Drake gör poppig hiphop sysslar The Weeknd med gothrockig soul. På skiva kan det ibland bli lite väl bombastiskt, men live låter musiken tung, skarp och sexig. Tesfaye sjunger fantastiskt, som en blandning av The-Dream och Michael Jackson, och när han framför sitt mästerverk ”The morning” är den trögflytande euforin total.

Drakes försiktigt förälskade discoutflykt ”Hold on, we’re going home” var hans senaste skivas största hit och en av fjolårets allra bästa singlar, och den får en nyckelroll i denna konsert. Han spelar den efter ett klädombyte under vilket DJ:n håller igång publikens intresse genom att spela en kavalkad av äldre Drake-låtar. Varför stjärnan inte vill framföra ”Best I ever had” eller ”Take care” själv är en frustrerande gåta.

Men allt är förlåtet när Drake äntligen återintar scenen och sjunger ”Hold on, we’re going home” så fint som han bara kan. Scenen badar i rökmoln och starkt vitt ljus, och det visas på den stora skärmen bakom scenen. Där ser Drake ut som en ängel i himlen, eller som Amor i full färd med att sprida kärlek.

När låten lider mot sitt slut leds en ung tjej från publiken in på scen och Drake sjunger långsamt låten en gång till, enbart för henne. En sliten konsertkliché bland manliga soloartister, men det är svårt att bli något annat än rörd när man ser hur flickan tindrar med ögonen och ser ut att vara lyckligare än vad hon någonsin varit. När allt är slut och hon leds av scen under publikens jubel passar dock Drake på att kommentera och kritisera hennes klädsel: ”Du borde inte ha på dig kjol, du borde ha på dig jeans. Man ser ju ingenting. Tips till alla tjejer: ha inte på er kjol utanför byxorna. Vi män vill ju se lite röv.” Plötsligt är stämningen inte lika fin längre.

Över en sekund förvandlas Drake från sympatisk romantiker till korkad douchebag. Det sammanfattar på sätt och vis hans musik. Han kan rappa och sjunga unikt nyanserat om olycklig kärlek och bitterljuva minnen, men han får ibland lust att anta rollen som en stöddig machokille som får alla tjejer i världen och behandlar dem utan respekt. Det är mest pinsamt, och känns lite som ett försök att passa in i den attitydstinna machovärld som han verkar inom – Drake borde veta bättre, sitt bekräftelsebehov till trots.

I övrigt gör Drake en generös konsert med mycket energi och närvaro. Låtar från det senaste albumet dominerar totalt, men han spelar även ett medley av andra artisters singlar som han gästat det senaste året och vi bjuds även på fina duetter med både The Weeknd och Jhené Aiko. Men starkast intryck gör ”Too much” som växer till något större än vad den var på skiva – en besvärjelse för inre lugn, en modern motsvarighet till The Beatles ”Let it be”. Låt dumheterna vara i fortsättningen, är min besvärjelse till Drake.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-03)