Don Omar
Scen: Solnahallen, Stockholm
Betyg: 1

Stockholm är en segregerad stad. Livemusikens värld återspeglar detta faktum. När den folkkära artisten Petter uppträder på Kungliga Operan är nästan alla i publiken vita, och samma sak när hippa Danny Brown spelar i Nalen. Men när den miljonsäljande reggaetonstjärnan Don Omar kommer till stan förläggs konserten utanför tullarna, och publiken utgörs till största delen av folk med latinamerikanskt påbrå. I alla tre fallen rör det sig om urban dansmusik med rap, men Don Omar från Puerto Rico sjunger och rappar på spanska.

Solnahallen är denna söndagskväll endast fylld till en fjärdedel. De som är på plats är dock entusiastiska Don Omar-fans i alla åldrar. Här finns tonårsgäng, småbarnsfamiljer och omsorgsfullt uppklädda medelålders par. Det liknar en chilensk högtid lika mycket som en konsert. Stämningen innan konserten börjar är på topp.

Don Omar är en av förgrundsgestalterna inom reggaeton, den puertoricanska blandning av hiphop, dancehall och salsa som exploderade internationellt 2004. Reggaeton har dock inte utvecklats musikaliskt lika mycket som jamaikansk dancehall, eller inspirerat västerländsk dansmusik som brasiliansk baile funk, utan har i stället långsamt tynat bort för den breda allmänheten.

Det är en förklaring till bristen på publiktillströmning. En annan är att Don Omar inte har släppt ett soloalbum på fem år, och inte haft en hit sedan 2010 års ”Danza kuduro”. Han framför denna, och andra låtar som den hårda ”Dale don dale”, den sugande mörka ”Hasta abajo” och den något desperata ”Lambada”-covern ”Taboo”. Don Omar har med sig en DJ, två gästvokalister och sex dansare. Men den 36-årige stjärnan är märkbart oengagerad. Han vankar av och an på scenen, säger inte ett ord till mellansnack och avslutar konserten efter exakt 35 minuter.

Publiken ropar efter extranummer men väntar förgäves. Lamporna tänds. En chockad och bitter folkmassa rör sig långsamt mot utgången. ”Det här var det värsta någonsin”, hör jag en tjej bakom mig säga till sin kompis, ”det här var den sämsta konserten jag någonsin varit på”. Och visst, för 550 kronor plus bokningsavgift hade man kunnat förvänta sig mer, åtminstone ett förband. Många sparbössor har krossats i onödan.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-25)