Summerburst Gärdet, dag 1
Hardwell, Cazzette, Martin Garrix, Fedde Le Grand, Rebeca & Fiona med flera
Scen: Ladugårdsgärdet, Stockholm 

Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem i Sverige. I fjol konstaterade SCB att Sverige har högre arbetslöshet bland ungdomar än övriga nordiska länder och över genomsnittet i EU. Förra månaden utgjorde ungdomar en fjärdedel av den arbetslösa arbetskraften i Sverige.

Det är samma grupp som SCB identifierar som ungdomar, människor i åldern 15-24, som dominerar på dansmusikfestivalen Summerburst. Under två dagar intas Gärdet av nästan 30 000 personer om dagen som vill dansa, festa och glömma den otrygga värld som omger dem. 

Eskapismen är kärnan i EDM, denna otympligt namngivna (en akronym för det intetsägande electronic dance music) genre som har blivit så massivt populär de senaste åren, inte minst tack vare svenska sensationer som Avicii och Swedish House Mafia. Den ursprungliga housemusikens gospelliknande drömmande om ett samhälle utan homofobi, hiv och fattigdom har i dagens artisters och publiks händer förvandlats till något enklare: drömmen om festen som stänger ute alla problem, natten som inte erkänner morgondagen.

Denna mentalitet präglar Summerburst. Publiken är peppade och överlyckliga, och dansar som tokar långt innan de hunnit bli fulla. Det är eftermiddag och drogfritt, på festivalområdet finns pariserhjul och mysiga matstånd – detta handlar inte om mörk dekadens, som äldre tiders europeiska ravekultur, trots att musiken är besläktad. Det är en gigantisk rit för att dansa fram lyckan, dansa bort bekymmer.

De artister som förstår detta behov hos publiken är de som får störst gensvar. 18-årige Martin Garrix från Nederländerna som fick ett stort genombrott med ”Animals” i fjol låter ungefär som Avicii hade låtit om han fortsatt utvecklas i samma riktning som ledde till ”Levels”. Martin Garrix får ett gigantiskt publikhav att dansa hysteriskt när han spelar ”Let’s get fucked up” och alla sjunger med i refrängen till ”Reload” (en låt av Sebastian Ingrosso, Tommy Trash & John Martin) som går ”you don’t have to be afraid”. 

Även Cazzette, en duo från västkusten med Daft Punk-komplex (som en budgetvariant av fransmännens robotdräkter har de på sig kassettformade hjälmar), rör sig i liknande territorier i sin remix av en låt av Den Svenska Björnstammen. Refrängen ”Vart jag mig än i världen vänder/ står jag här med tomma händer/ längtar efter något som kan rädda mig” möts av en sådan rungande allsång att jag får rysningar.

Festivalen slits stilistiskt mellan å ena sidan mörk och hård house med inslag av gammal trance och hardstyle, och å andra sidan den mer melodiösa och sentimentala variant med poppiga slingor som företräds av de svenska succéartisterna och Martin Garrix. Holländaren Fedde le Grand är mer av den förstnämnda skolan, och får folk att dansa om än inte glädjerusigt. Hardwell lyckas kombinera de två olika stilarna, och även infoga andra stilar som brostep och gammal big beat i sin högeffektiva men inte särskilt charmiga partymusik.

Bäst är Rebecca & Fiona, som bisarrt nog uppträder mellan klockan fyra på eftermiddagen trots att de är nattens drottningar och tillhör festivalens tyngsta bokningar. Iförda matchande röda jackor med stoppa nazismen-symboler på både pins och hörlurar, och i sällskap av killar med mumieansikten som stolt vevar med stora flaggor med hjärtan på, ger de i alla fall mig hopp om en bättre värld.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2014-06-15)

Väder: Mulet och blåsigt, en hård kyla som tar alla på bar gärning och ger upphov till den svåra frågan ”ska jag stå i mitten av det kaotiska publikhavet och få värme liksom djur som trycker sig mot varandra, eller ska jag stå i den bekväma periferin och frysa?”.

Publik: Nästan bara ungdomar. Här finns alla möjliga folk med alla möjliga stilar, inte bara brats vilka en gång i tiden var Sveriges huvudsakliga EDM-publik. Anmärkningsvärt för en dansmusikfestival är att flera har gipsat ben och kryckor eller färdas i permobil.

Besvikelse: Halvhippa holländaren Afrojack var en av de största bokningarna till fredagen och skulle spela näst sist på stora scenen, men hans plan fastnade i Cypern och han var tvungen att ställa in. Finalnumret Hardwell spelade ett extra långt set istället.