Kalla mig reaktionär, kalla mig sentimental. Men jag tycker fortfarande att Blackbird Blackbirds debutalbum "Summer heart" från 2010 är svinbra. Gruppen har tuffat vidare sedan dess, vad ska de göra, lägga ner bara för att hypen var kortlivad? Fortfarande är så få intresserade av Blackbird Blackbird att de inte ens har en egen Wikipedia-sida. För en månad sedan släpptes deras fjärde album "Tangerine sky" och det låter i princip som förr (kanske lite mer sång som är lite längre fram i mixen, vilket jag inte är helt positiv till, sångaren är inte gudabenådad direkt, och jag gillade det shoegaze-otydliga med sången på de tidiga skivorna) och det låter bra. Inte revolutionerande på något sätt, det är hiphop-inspirerade trummaskiner och varma syntackord försiktigt gitarrglitter och bubblig stämning och sommarromantik. Men konst behöver ju som bekant inte vara revolutionerande för att vara bra. Och jag tycker det finns en charm med artister som låter exakt likadana och bara trycker ur sig skiva efter skiva, det är som bagare som kommit på ett nice recept för ett bröd och därefter bakar det varje dag, varför sluta om det är gott? Jag lyssnade på skivan nyss och tycker den låter asmysig. Någon av de bästa låtarna kanske rentav åker in på sommarljus och får putta ut någon stackars låt, nu är ju Pandoras ask öppnad och allt kan hända.

(EDIT: mycket riktigt, nu har Blackbird Blackbirds fina och somriga "Darlin dear" åkt in och ersatt Javetta Steeles något sömniga "Calling you"!)