Foto: Jan-Olav Wedin

Kungliga filharmonikerna 
Med Jakob Koranyi, cello 
Dirigent: Daniel Blendulf 
Scen: Konserthuset, Stockholm 
Betyg: 4  

När vintern slutligen sveper in över landet ligger den ryska kulturen nära till hands. Jag tar på mig en gogolsk kappa och traskar huttrande iväg mot Konserthuset. Dmitrij Sjostakovitj, som under hela sitt vuxna liv tvingades upp på en dödsdans med kommunistpartiet, och Pjotr Tjajkovskij, romantikens gåtfulle melankoliproffs, passar perfekt denna snötäckta kväll.

Konserten inleds med unga svenska tonsättarstjärnskottet Andrea Tarrodi och hennes korta orkesterstycke ”Zephyros”. Verket är inspirerat av en dikt av Dan Andersson, men ekar även av Claude Debussy på sitt mest drömska humör. Två känslouttryck – det hetsigt oroliga och det tryggt mäktiga – hörs paradoxalt nog samtidigt, innan de smälter samman efter en tjusig klimax.  

Kvällens höjdpunkt är cellisten Jakob Koranyi som är solist i Sjostakovitjs första cellokonsert. Ett verk som tillkom efter att tonsättaren inom loppet av några få år först förlorat sin fru, sedan sin mor, sedan sin självkänsla efter en fruktlös förälskelse och ett kort kvaddat äktenskap. Det är en bitter musik, en ensam klagande ö. Koranyi vågar spela mjukt och tyngdlöst, känna på varje ton, låta sig ledas in i verket som om det var helt nytt. Det är en gastkramande uppvisning, med fin kemi mellan solist och dirigent, som gör publiken totalt tillfredsställd. Den utmattade Koranyi torkar lyckligt svetten ur pannan och bjuder på ett extranummer i form av en saraband från en av Johann Sebastian Bachs solocellosviter.

Tjajkovskijs fjärde symfoni kan ses som en berättelse i fyra kapitel. Inledningen är ödesmättad och motvilligt dramatisk: ljudet av att tvingas ut i något fruktansvärt, men innehåller ljuva drömmar om ett liv efteråt. Andra satsen är känslosvallande på ett överdrivet och koketterande sätt, och den busiga tredjesatsen präglas av muntert självbedrägeri. Men finalen, där sorglösheten triumferar med en bombastisk musikalisk fest, innehåller mot slutet en passage där inledningens sorgtyngda minnen gör sig påminda, innan det nya livet dränker det förflutna. En fascinerande resa som den passionerade unge dirigenten Daniel Blendulf och de ovanligt spelglada filharmonikerna levererar med bravur.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-01-17)