Nej, jag har inte sett ett enda avsnitt av Paradise Hotel, varken denna säsong eller någon tidigare. Men för första gången känns det som att jag missat något. Mina vänner har varit sålda och följt det med en frenesi som jag inte skådat sedan Knausgård-hypen på kultursidorna. Igår var det final, och innan dess publicerade min vän Max utförliga analyser av alla deltagare på Facebook. Efter att ha läst dem blev jag ännu mer peppad på serien, och ännu mer bitter för att jag missade det. Jag frågade honom om jag kunde få publicera hans texter här på bloggen, och han sa ja (men betonade att porträtten baseras på rena spekulationer från hans sida), så here goes:

Samir  

En otvetydig konung, men därmed inte sagt att han saknar brister; tvärtom är det en del av vad som gör honom till en så stor människa. Han faller lätt offer för frestelser, och begår stundom tveksamma handlingar under utomstående inflytande om det gäller någonting han själv redan lutar åt (detta är naturligtvis något som skrupulösa motståndare har lärt sig att utnyttja). Han finner det ansträngande att både att tänka och att tala, vilket gör att han ofta blir missförstådd och inte kan eller orkar försvara sina handlingar särskilt väl inför andra (detta är naturligtvis också en svag punkt som andra vet att utnyttja). Men i grund och botten har en okuvlig känsla för vad som är rätt fel. Han har en orubblig inre moralisk kärna som han inte komprimissar med, och det är bland annat vad vad som gör honom till ett sådant föredöme som människa. En människa som det är en ära för alla som känner honom att ha i sitt liv, vare sig de har vett att inse det eller ej.

Anja  

Också en människa med bergfast integritet, vilket är en av anledningarna till att hon och Samir har funnit varandra. Hon har inte många brister, men det är paradoxalt nog kanske hennes största brist. Hon hänger sig åt svartsjuka ibland, men den är oftast berättigad. Annars är hon balanserad, och rör sig aldrig långt från sin inre jämvikt, vilket också gör henne lite tråkig. Men det gör å andra sidan hennes små avsteg, som när hon faller för en frestelse, desto mer värdefulla som bevis på hennes mänsklighet. En genom-reko person, som det också är en ära för hennes vänner att känna.

Joppe  

En enkel man. Extremt begränsad kognitiv förmåga. Fångad i myten om sig själv som en go och glad göteborgare, med glimten i ögat, som därför kan säga lite vad han vill. Det är en person som måste kämpa för att få grepp om sin omgvining, och det är väldigt sällan han är villig eller kapabel att göra den ansträngningen, om han ens inser att den behövs. Han är en tölp, som lätt slänger ut sig förflugna ord som landar fel. Men han har goda intentioner - egentligen vill han göra rätt för sig, och vara människor till lags, vara deras vän och få dem att må bra. Han är en vilsen människa i de flesta sällskap, men om han får leva utan komplikationer bland likasinnade har han alla möjligheter att få ett lyckligt och meningsfullt liv.

Aina  

Åh... herregud, var ska man börja? *rodnar*... Okej, det första man måste säga om Aina är att hon är en väldigt empatisk person, och det är källan både till hennes styrkor och svagheter. Hon känner sig väldigt starkt sammankopplad med andra människor. Hon känner väldigt starkt för dem, och upplever deras känslor som vore de sina egna. Det gör att hon har lätt att skaffa vänner och alltid är väldigt mån om att få dem att må bra. Men det gör att hon också lätt slits åt olika håll, och ofta lovar saker i stunden som hon inte borde. Hon har ingen lika stark inre kärna som Anja eller Samir. Men det är för att hon tror gott om människor. Hennes främsta kännetecken är att hon är en oerhört varm person, som sprider glädje omkring sig. Hon är också väldigt lättsam och tar inte sig själv på särskilt stort allvar. En dag kommer hon att göra en man väldigt lycklig, läka hans sår och få honom att känna sig som en älskad och välrundad person, istället för ett vandrande lik :)

Niklas  

Oj... också väldigt svårt att veta var man ska börja. En extremt intressant karaktär. Väldigt motsägelsefull. Han har en enorm och hotfull kroppshydda, men en mild och mjuk röst. Han är en utpräglad macho-man, som samtidigt har en lutning mot att klä ut sig till kvinna, och kanske även delta i homosexuella lekar. Kanske är det också en undertryckt homosexualitet som ligger till grund för det som har utmärkt honom mest som person inne på Paradise, nämligen benägenheten att hålla sina känslor under kontroll och låta intellektet styra. Niklas är den totala motsatsen till Aina. Hon låter känslorna styra sina beslut (vilket antagligen är helt rätt - att hamn i en fångarnas dilemma med Niklas är inte att rekommendera, varför det var klokt att, på magkänsla, välja Tobbe), medan Niklas försöker stänga av sina känslor för att använda huvudet, i tron att det ger honom möjlighet att fatta mer rationella beslut. Han tror att den intellektella intellegensen är bättre än den känslomässiga. Han utförde två överlagda mord, i tron att sådan kallblodighet skulle gynna honom i spelet, även om hans magkänsla borde ha sagt, och nog sa, till honom att det skulle straffa sig. Han försökte få ett övertag över aina genom att stänga av sina känslor, och bemöta hennes värme med kyla i tron att det skulle stärka hans ställning. Men aina ryggar instinktivt från sådant beteende; det gör henne vaksam och misstänksam och slutligen svekfull mot honom, men trogen sig själv. Niklas vilja att låta intellektet styra är ett dödsdömt företag. I slutändan går försöken att undertrycka känslorna bet, de gör uppror och övermannar honom till slut, och det blir också hans fall. Under sin tid i paradiset har ödet, och hans egna handlingar, försatt honom i positioner av extremt yttre tryck, som i kombination med det inre till slut fick det brista. En av de mest fascinerande karaktärerna i paradiset, vars minne vi kommer att bära med oss länge.

Paow  

Paow är ett klassikt exempel på en kvinna som dras till farliga män. Tanken på att en man som beter som ett tvättäkta svin mot andra ändå kan behandla just henne med ömhet är något hon inte kan motstå. Det leder oundvikligen till att han också sårar henne, men det är inget som avskräcker henne utan tvärtom. Smärtan av hans grymhet kan enbart lindras, känner hon, av att han åter behandlar henne väl. Och så håller det på... Kanske bär hon också på en dröm om att kunna omvända honom, vilken naturligtvis är futil. Det finns en också en viktig komponent av ren djurisk attraktion i hennes relation till Jeppe. Han är en alfahanne som besegrar alla andra hannar, vilket naturligtvis får henne på fall. Inte helt orelaterat är han såklart också utrustad med en stor, ståtlig oh fysiskt oerhört attraktiv kroppshydda samt en enorm penis. Nu har tyvärr den här posten om Paow främst kommit att handla om Jeppe, men det är för att det är så hon har kommit att definiera sig själv, i sin relation till omöjliga män. Om hon inte kan få uppskattning av dem är hon inget värd, känner hon. Detta är källan till många av hennes problem. Tyvärr är hon ingen stor tänkare, då hon aldrig har blivit uppmuntrad att bli det vare sig i skolan eller hemma, så hon ser främst de mest iögonfallande uttrycken för manlig vitalitet och makt, och missar de mer subtila egenskaperna som i dagens samhälle innehållerna nycklarna till de verkliga maktpositionerna, framförallt när åldern tar ut sin rätt. Hon är medveten om sitt problem, men ser inga sätt att åtgärda dem. Därför, är jag rädd, kommer hon att fortsätta bli illa behndlad av Jeppe och liknande män. Jag ser inte ljust på hennes framtid, men eftersom hon är så ung hoppas jag att visdom kan komma med åren.

Tobias  

Tobias ställde sig själv i väldigt dålig dager bredvid Samir i måndagens avsnitt, då han lurades att lisma inför Jeppe. Den maktfullkomliga Jeppe njöt av att se honom förödmjuka sig själv på det viset; i själva verket hade han för längesedan redan gjort sitt val om vem han skulle skicka ut. Övertygad om sin egen oinskränkta makt är Tobias den enda han ser som ett hot mot sin ställning, då han, i egenskap av sin sexuella läggning, har tillträde till kvinnornas sinnen och hjärtan på ett helt annat sätt än han själv. En anstötligt orättvis fördel som Jeppe inte kan fördra.

Det är lätt att döma Tobias för sitt låga beteende, särskilt bredvid den rakryggade Samir. Men innan någon dömer honom är det viktigt att veta några viktiga skillnader mellan dem i bakgrund. Tobias är, till skillnad från Samir, en överlevare. Eller rättare sagt, han har tvingats bli en överlevare, på grund av sin ställning som outsider, i egenskap av sin sexuella identitet. Samir har alltid varit den självklara mittpunkten i alla sociala sammanhang. Sin moders ögonsten och sin faders stolthet, sina bröders och systrars älskling. Familjens och antagligen hela släktens stolthet. Belönad med sin skönhet och sin älskvärda personlighet (någonting hans skönhet har gjort det enkelt för honom att utveckla) har han alltid varit omgiven av kärlek utanför också hemmet. Sedan tidig ålder har fått flickornas uppmärksamhet och vunnit pojkarnas respekt. Även om det vid några tillfällen har funnits människor som inte har dragit jämnt med honom, som av avundsjuka eller bitterhet har riktat angrepp mot honom, har dessa alltid varit perifera karaktärer, som Samir aldrig har haft anledning att vinna till sin sida; han har nog med beundrare och bundsförvanter som det är. Det är inte ens säkert att han har märkt av sina belackare alla gånger. Ibland händer det att folk blir arga eller till och med hatfulla mot honom, men han är i grunden medveten om att de blir det, inte för att de ogillar honom, utan för att de gillar honom för mycket, för att de inte får ha honom för sig själva utan måste dela honom med andra. Här ligger också förklaringen till Samirs trubbiga tänkande och talförmåga. De har aldrig vässats för att de aldrig har använts, för att de aldrig har behövts användas. Samir bemöts med generositet var han än går, och har råd att vara obegränsat generös tillbaka.  

För Tobias, å andra sidan, har livet sett väldigt annorlunda ut. Även om han alltid har fått starkt stöd hemifrån har hans familj vid tillfällen haft svårigheter att förstå honom, delvis för att han, till en början, inte till fullo förstod sig själv, eller ville acceptera heljhärtat vem han egentiligen var. Som homosexuell i en machokultur har han gått genom livet besatt av angrepp. Klen till växten har han inte kunnat göra som så många andra deltagare i Paradise Hotel och byggt upp sin kropp; han har istället satsat på att använda sin tunga som vapen, antingen i giftiga angrepp på personer som Joppe, eller för att ställa sig in hos personer som Jeppe. Han har alltid behövt att rädda sitt eget skinn, och har utvecklat en instikt för att alltid göra det, även i situationer där hans kampvilja går överstyr och framstår som overkill. Hans verbala angrepp har gett honom mycket stryk, men med tiden har hans plågoandar lärt sig att akta sig för hans vassa tunga, för ord kan göra lika ont som slag. Det handlar inte om vilka förolämpningar som helst, utan Tobias har utvecklat en nästan skrämmande förmåga att hitta och utnyttja folks svagaste punkter. När han skriker till Joppe att ingen på hotellet gillar honom, är det ett angrepp som går rakt in i hjärtat, för Joppe vet att han har hittat hans innersta rädsla, som han kanske inte ens själv har vågat erkänna för sig själv. Tobias är en överlevare som sagt, för att han inte har haft råd att agera moraliskt fläckfritt, som Samir. Men sina brister till trots, är Tobias en väldigt god människa, som bara har agerat oetiskt för ödet har delat honom en hand där det vore övermänskligt att agera på annat vis.

AK  

Tyvärr figurerade AK främst i de tidiga asvnitten, som jag inte har sett, men av det jag har sett kan jag bara konstatera att det är en genomsympatiskt och extremt attraktiv kvinna vi pratar om. Hon visade stora prov på list under detektivveckan, även om den slutade i svek och tragedi för hennes del. Att ödet förstörde hennes och Ainas vänskap, är en annan av Paradise Hotels stora tragedier.

Sebastian  

Sebastian Johanssons föräldrar adopterade honom på sin ålders höst, efter att i många år ha försökt att få egna barn. Som svart i en svensk småstad hade han svårt att få vänner (han var inte uttryckligen mobbad, det var mer att ingen direkt bjöd in honom) och tillbringade därför mycket tid i hemmet. Utan syskon kom hans föräldrar att forma honom. De var som sagt ålderstigna redan när han föddes, och var dessutom ovanligt föråldrade i sina tankor och vanor, utan att för den skull vara bakåtsträvare. Det var mer som att de kom från en annan tid. Det gav Sebastian en lillgammal och lite konstig personlighet, som stod ut i staden. Han hade svårt att få någon kontakt med sina kamrater i skolan, utöver sin ovanliga hudfärg. Men föräldrarna var älskvärda och gav honom allt de kunde ge honom, innan de gick bort båda två strax innan Sebastian tog studenten. Det var en svår tid för Sebastian, inte minst på grund av alla praktiska komplikationer som det innebar att behöva flytta. Han var ledsen, naturligtvis, över sina föräldrars död, men samitidigt var det något som hans tankar hade vant sig vid redan vid ung ålder. De hade heller aldrig haft en särskilt personlig relation, så som numera är vanligt, utan hade mest kommit väl överens på ett artigt vis, som föräldrarna i sin tur hade vant sig vid att göra hemmifrån.

Även om Sebastian var begåvad med ett ganska glatt humör kände han sig ofta väldigt ensam. Det gällde inte minst i hans relation till tjejer, som han ofta hade lite svårt att interagera med. Det var inte det att han aldrig fick kn****. Han hade många engångsligg men det var som att tjejerna aldrig hörde av sig igen, trots att de hade bytt nummer. Sebastian bestämde sig för att börja träna - han la nästan all sin tid på det - och fick ganska snart en ganska imponerande kroppsbyggnad. Detta ökade hans framgångar bland tjejer, men det var som att de svårigheter han hade haft tidigare på något sätt hade förvärrats. Oturligt nog hade inte ödet belönat honom med ett välhängt organ, något han kände gjorde tjejerna besvikna. Han kompenserade detta genom att vara så snäll och vänlig mot dem han bara kunde, men inte heller detta fick avsedd effekt, utan snarare tvärtom om. Men när Sebastian 2012 såg en annons för att ställa upp i Paradise Hotel kände han att hans bekymmer snart skulle vara till ända.

Emelie  

Emelie har många goda egenskaper, bland annat förmågan att stå upp för sina vänner. Men det bor ett monster inom henne, som av särskilda skäl ibland väcks till liv. Lite bakgrund: Emelie har en väldigt dålig relation till sin far. Som allra minst har han ignorerat henne och svultit henne på den uppmärksamhet ett barn förtjänar, men det är inte omöjligt att han också har utnyttjat henne sexuellt, eller kanske varit medveten om att någon annan närstående släkting till henne har gjort det. Att något liknande har hänt henne står i alla fall ganska klart; det var därför hon tog så illa vid sig av Joppes förflugna kommentar.

Den skadade relationen till fadern har fått Emelie att ständigt söka bekräftelse från män. Det gör hon på det mest iögonfallande och uppenbara vis, genom att skaffa enorma bröst. Och det fungerar. Hon försöker också återerövra sin sexualitet, som blev stulen i unga år, genom att vända den till något positivt istället för skamfyllt och smutsigt. Hon använder sex som ett vapen för att ta sig fram, och det skapar mycket drama på vägen, som hon vid det här laget är van vid att hantera. Ofta angriper hon förmodade motståndare i förebyggande syfte, till och med.

När Emelie kom in på hotellet drogs omedelbart, naturligt nog, till Samir. Hon var inte bara fysiskt attraherad utan blev blixtförälskad. Att Samir sedan försmådde henne var det värsta som kunde hända henne; det drog upp alla känslor som hon har försökt fly ifrån hela sitt liv. Att hämnas på Samir blev hennes enda mål. Emelie och Samir är, vilket kanske låter förvånande, ganska lika varandra på en del vis. Likt Samir har Emelie en glasklar föreställning om vad som är rätt och fel, och likt Samir är hon lojal in i döden gentemot de hon älskar. Men till skillnad från Samir kan hon inte tillåta sig att se några brister i sig själv; skulle hon börja med det fruktar hon att hela hennes rustning skulle rämna. Så hon står på sig. Och hon kämpar. Och i slutändan förlorar hon, och det är hennes stora tragedi.

Jeppe J  

En machiavellisk karaktär. På ett rakt igenom utstuderat visa använder han sina medmänniskor som spelbrickor för att nå segern, ömsom genom att göra sig älskad, ömsom genom att göra sig fruktad, men oftast genom att skapa en känsla en av tillit av hos motparten, som han sedan sviker när tillfället är som gynnsammast. Jeppe är sinnebilden för en nietzchieansk supermänniska, som bryter sig loss från alla konventionens och moralens bojor för att nå dit han vill. Han har en enorm vilja till makt, som han också stegvis uppfyller, medan han för varje steg låter den göra honom alltmer berusad. Han låter dock aldrig maktens berusning grumla sitt omdöme. Som av en medfödd egenskap handlar han alltid med perfekt rationell kalkylering efter vad som gynnar honom bäst. Han agerar så som Niklas skulle vilja men inte kan, eftersom han fortfarande är bunden av känslomässiga och till viss del moraliska regler (titta in i Niklas ögon, och se att det mer än sällan döljer sig en tår i ögonvrån). Likt en Long John Silver på sin skuta haltar han runt i en position av total kontroll.   Många skulle kalla honom ett svin. Somliga skulle till och med, efter hur han pratar om Tobias, även kalla honom homofob; detta är felaktigt. Den enda anledningen till han ogillar Tobias homosexualitet är som sagt för att han fruktar den, att den ger honom en ointaglig fördel i spelet. Jeppe har inga som helst moraliska invändningar mot homosexualitet eller några andra mänskliga beteenden eller läggningar heller för den delen. De är honom fullkomligt likgiltiga. Han gillar till och med sina medspelare, varenda en av dem, på sitt eget vis: så som grisbonden tycker om sina grisar, även om han i slutändan aldrig tvekar om att de kommer att slaktas.

Trots alla dessa hårresande sociopatiska drag är det ändå en sak som talar emot att Jeppe skulle sakna mänskliga drag: hans kärlek (hans outgrundliga kärlek) till Jesper Fröjdh. Det är den enda människa som kan få Jeppe att agera utifårn andra värden en rent egenintresse; paradoxalt nog kan det också bli det som slutligen också ger honom segern, då det övertygar andra deltagare om att han faktiskt har en själ. Scenen när han står naken, strax innan han ska kn**** sin kvinna i någon annas rum, för att ytterligare expandera sin personlighet, och får syn på Jesper Fröjdhs foto är oslagbar. "Vilken kille," säger han medan han lyfter upp det andaktsfullt.

Det slutade inte som Max önskade: