Yelle
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Betyg: 2

I mitten av nollnolltalet var fransk popmusik hipp. Efter nittiotalets exportsuccéer som Daft Punk och Air kom nu en ny generation artister, fulla av kaxig energi och munter modernitetslusta. I centrum fanns skivetiketten Ed Banger som spelade en viktig roll i giftermålet mellan indiepop och electro, en av decenniets stora internationella trender.

Trion Yelle debuterade 2006 och red på Ed Banger-artisternas våg utan att direkt vara en del av samma gäng. Yelles elektroniska pop och pigga attityd låg rätt i tiden, och deras låtar var tillräckligt catchy för att gruppen skulle kunna bege sig på framgångsrika världsturnéer och fortsätta ge ut skivor även efter att Ed Banger-scenen dött ut.

Live backas sångerskan Julie Budet av två trummisar – syntarna och de programmerade beatsen är en stor del av ljudbilden, men de får inte synas på scen, av estetiska skäl får man förmoda. Och varför inte, när man i opera har gömt undan musikerna i orkesterdiket sedan 1800-talet av samma anledning. Yelle vill bjuda på en show och gör det: trummisarna rör sig synkroniserat på ett outhärdligt spexigt sätt, från ironiska juckanden framför trumseten till den oerhört trötta robotdansen. Medan Julie Budet skuttar runt i färgrika outfits och sprider glädje och handklapp hos en konstant peppad publik.

Det är svårt att kritisera ett band som ger allt och som publiken älskar. Men Yelle har ett grundläggande problem: de gör partymusik utan ett spår av dekadens. Allt är kvävande frejdigt, och den enda oasen – halvmelankoliska balladen ”Dire qu’on va tous mourir” som spelas i konsertens mitt – är över på två minuter, sedan drar tjoandet och tjimmet igång igen. Med två besinningslöst bankande trummisar förvandlas discopop till discorock, vilket gör musiken trögare att dansa till.

Bättre är förbandet Summer Heart, svensk chillwave vars sångare David Alexander inte har de amerikanska förlagornas episka lojhet utan sprattlar av entusiasm på gammeldags indievis. Live är gruppens musik tyngre och svängigare än på skiva, på bekostnad av det bräckliga nostalgiska vemodet. Men bortsett från att de inte spelar sin bästa låt ”Who said that time was all we had” gör Summer Heart en alldeles förtjusande konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-30)