”Otello”
av Giuseppe Verdi
Efter libretto av Arrigo Boito. Dirigent: Marcello Mottadelli. Regi: William Relton. Med: Michal Lehotsky, Charlotta Larsson, Ole Jörgen Kristiansen, m fl. Scen: Opera på Skäret.
Opera på Skäret är en speciell upplevelse. Från Stockholms central kan man ta ett tåg med vagnar byggda i en svunnen tid och en destination höljd i dunkel – det är som en blandning av ”Harry Potter” och ”Mordet på Orientexpressen”. Väl framme på den lilla stationen Skäret vid sjön Ljusnaren går man in i en enorm lada, ett före detta sågverk – och detta är operahuset. Den röda träbyggnaden har en akustik som gjord för opera, och det är uppfriskande att uppleva konstformen utanför dess traditionella finkulturella kontext.
”Otello” handlar om kärlekens livsfarliga balansgång mellan eufori och misär, en berättelse om svartsjuka, alienation och förfall. Denna Verdis näst sista opera kan tillsammans med hans sista, komedin ”Falstaff”, ses som två sidor av samma mynt. Båda tillkom efter Verdis comeback från pensioneringen, båda bygger på verk av Shakespeare och båda har libretton av Arrigo Boito. Men där ”Falstaff” slutar i den livsbejakande ensemblesången ”Tutti nel mundo è burla” (”Allting i världen är ett skämt”) har ”Otello” den sylvassa och beckmörka soloarian ”Credo in un Dio crudel” (”Jag tror på en grym Gud”) med textraden ”mänskligheten är ödets grymma skämt”.
Otello är en militär som avancerat till general och blivit ståthållare på Cypern. Han är lyckligt nygift med den unga vackra Desdemona men hatad av Jago, en fänrik som är bitter över att blivit snuvad på en kaptensbefordran som i stället gått till den yngre Cassio. Jago bestämmer sig för att förstöra Otellos liv genom att lura honom att Desdemona har en affär med Cassio och på det sättet driva den gode Otello till hat, destruktivitet och maktförlust.
Shakespeares perfekta drama, filtrerat genom Boitos poetiska realism, som i sin tur stöpts i Verdis gastkramande tonkonst gör ”Otello” till en av de potentiellt starkaste operaupplevelserna. För det krävs sångare som både är vokalt skickliga och kan agera med djup samt en orkester som kan fånga alla nyanser i musiken. Så är fallet med denna uppsättning, i regi av William Relton.
Kemin mellan Michal Lehotskys Otello och Charlotta Larssons Desdemona är total, deras kärlek känns så autentisk att undertecknad rörs till tårar redan i första aktens duett. Larsson sjunger häpnadsväckande bra och Lehotsky är ett med sin roll. Ole Jörgen Kristiansen gör den ryslige Jago med bravur, hal som en orm och mästerligt manipulativ. Orkestern, ledd av Marcello Mottadelli, är hela tiden på hugget men dränker aldrig sången. Sist men inte minst bör Cordelia Chisholms kongeniala scenografi nämnas. Den sluttande scenen, blekt upplyst i en mörk barackmiljö, blir en påminnelse om att allt håller på att tippa över, att lyckan kommer att rulla ned i fördärvet.
I ”Otello” är Verdi som minst sentimental och som mest gripande. Både Otello och Jago är fascinerande gestalter, mångsidiga och mänskliga på ett sätt som är ovanligt för Verdi. Och hur svartsjukans gift sakta men säkert raserar allt det vackra mellan Otello och Desdemona är så elegant och trovärdigt skildrat att det gör ont att beskåda. Opera på Skäret gör detta mästerverk rättvisa. Ett besök rekommenderas varmt.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2014-07-29)