Nya numret av Opus som finns ute nu (nr 45) är ett temanummer om könsdiskrimineringen i den klassiska musikens värld. Jag har bidragit med en artikel om tio kvinnliga tonsättare. Check it out! En viktig lärdom är att kvinnliga tonsättare av klassisk musik inte är något som började på 1900-talet när världen började bli pyttelite mer jämställd och fler yrken blev tillgängliga för kvinnor, utan kvinnor har komponerat i princip så länge konstmusik har existerat. Jag ska inte klistra in hela artikeln här på bloggen, men här är i alla fall, öh, fyra tiondelar:
FRANCESCA CACCINI (1587–1641)
Mellan 1100-talet, då Hildegard av Bingen levde och verkade, och 1800-talet, då musicerande kvinnor på bred front började komponera och ge ut sin musik, var det relativt ovanligt med kvinnliga tonsättare. Det fanns dock ett antal anmärkningsvärda, exempelvis Maddalena Casulana (som på 1500-talet var den första kvinna som fick sin musik tryckt och publicerad) och Barbara Strozzi, och den största av alla var Francesca Caccini från Florens.
Caccini var dotter till tonsättaren, sångaren och musikläraren Giulio Caccini och fick från en ung ålder träning i sång, gitarr, harpa, cembalo och komposition. Som sångerska gjorde hon tidigt succé och blev anställd hos Frankrikes drottning Maria de Medicis hov redan som tonåring. Hon hade en lång karriär som sångerska, lärare och tonsättare, och blev på 1620-talet den högst betalda musikern i hela hovet. Hennes verk ”La liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina” anses vara den första operan komponerad av en kvinna och hade premiär 1625. Hon gav även ut många sånger, som präglas av vackra melodier och en lyhördhet för texternas alla nyanser.
FANNY MENDELSSOHN (1805–1847)
Felix Mendelssohn var en av den tidiga romantikens främsta tonsättare, och Fanny var hans älskade storasyster. Båda barnen uppmuntrades i sitt musicerande och båda fick undervisning av tonsättaren Carl Friedrich Zelter – som faktiskt ansåg att Fanny var den mer begåvade av de två. Fanny hjälpte Felix i hans komponerande, bland annat av oratoriet ”Paulus”, och han uppmuntrade hennes komponerande men avrådde henne från att ge ut någonting. Även fadern ansåg att en karriär som tonsättare inte kunde vara något för henne eftersom hon var kvinna. Detta i kombination med att hon hade dåligt självförtroende från början gjorde att hon bara gav ut en bråkdel av den musik hon skrev (över 400 verk).
I vuxen ålder började dock Fanny frigöra sig från de dominanta männen i familjen. Hon började ge ut sina verk – hon komponerade mestadels solopianomusik som karaktärsstyckecykeln ”Året” och sånger, men även annat, som pianotrion från 1846. Året därpå dog hon plötsligt av en stroke, bara en dag efter att ha skrivit sången ”Bergeslust”, hennes sista komposition. Felix blev helt förstörd och komponerade strax efteråt den hjärtskärande stråkkvartetten i f-moll – f som i Fanny.
CLARA SCHUMANN (1819–1896)
Clara Schumanns liv är så späckat av saftig dramatik – äktenskapet med Robert Schumann som Claras pappa försökte hindra på juridisk väg, Johannes Brahms som upptäcktes av Robert Schumann och blev en vän till familjen innan han blev förälskad i Clara, makens tragiska slut på mentalsjukhus, de långa åren som änka, det intressanta att Brahms dog ogift ett år efter henne – att det är märkligt att det inte gjorts en stor Hollywoodfilm om henne. Men alla dessa biografiska fakta överskuggar lätt att Clara Schumann var en av 1800-talets allra främsta och mest respekterade pianister oavsett kön, och att hon var en mycket begåvad tonsättare.
Den unga Clara Wieck var en sensation i konserthusen – gjorde sin debut i Leipzig när hon var 11, uppträdde i Paris när hon var 12 och förtrollade publiken i Wien när hon var 18. Hon spelade både egna kompositioner och andras verk. När Clara gifte sig med den nio år äldre Robert Schumann var det hon som var stjärnan och familjeförsörjaren, och att prioritera konserter och undervisning framför det egna komponerandet blev en nödvändighet. Efter makens död ägnade hon mycket tid och energi åt att sprida hans musik, och tappade tron på sig själv som tonsättare. Men den musik hon komponerade fram till hans död, från ungdomens pianokonsert till den utsökta pianotrio hon skrev tjugo år senare, lyser av begåvning.
ETHEL SMYTH (1858–1944)
Genom historien har många kvinnliga tonsättare varit ödmjuka och blygsamma på gränsen till självutplåning. Som konstnär har man sällan råd att ha fiender, och i tiden innan kvinnlig rösträtt infördes blev många provocerade av att kvinnor tog traditionellt manliga yrken som tonsättare. Därför är det extra imponerande att den engelska tonsättaren Ethel Smyth var en uttalad feminist och blev en engagerad suffragett på 1910-talet. Kampen för kvinnors rättigheter präglar många av hennes verk. Hon var dessutom bisexuell utan att försöka dölja det. Hon förnekade sig inte.
Smyth avvek från traditionen bland kvinnliga tonsättare att skriva musik främst för pianot. Hennes dröm var att komponera operor, och så blev det också. Av hennes sex operor blev framförallt ”The Wreckers”, som hade premiär 1906, en konstnärlig framgång och uppskattades även av kritiker. Smyth fick sin musikaliska utbildning i Tyskland, såg detta land som sitt själsliga hem och hade två viktiga operauppföranden inplanerade där 1915 – för henne blev det första världskrigets utbrott en enorm sorg.
Hon komponerade mestadels med den mänskliga rösten i fokus – från den storslagna mässan från 1891 till de sensuella ”Four songs” från 1908 för röst och kammarensemble. Men hon komponerade även mäktig instrumentalmusik som dubbelkonserten för violin och horn och ett gäng stråkkvartetter. Ethel Smyth var och är helt enkelt en väldigt imponerande tonsättare.
FRANCESCA CACCINI (1587–1641)
Mellan 1100-talet, då Hildegard av Bingen levde och verkade, och 1800-talet, då musicerande kvinnor på bred front började komponera och ge ut sin musik, var det relativt ovanligt med kvinnliga tonsättare. Det fanns dock ett antal anmärkningsvärda, exempelvis Maddalena Casulana (som på 1500-talet var den första kvinna som fick sin musik tryckt och publicerad) och Barbara Strozzi, och den största av alla var Francesca Caccini från Florens.
Caccini var dotter till tonsättaren, sångaren och musikläraren Giulio Caccini och fick från en ung ålder träning i sång, gitarr, harpa, cembalo och komposition. Som sångerska gjorde hon tidigt succé och blev anställd hos Frankrikes drottning Maria de Medicis hov redan som tonåring. Hon hade en lång karriär som sångerska, lärare och tonsättare, och blev på 1620-talet den högst betalda musikern i hela hovet. Hennes verk ”La liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina” anses vara den första operan komponerad av en kvinna och hade premiär 1625. Hon gav även ut många sånger, som präglas av vackra melodier och en lyhördhet för texternas alla nyanser.
FANNY MENDELSSOHN (1805–1847)
Felix Mendelssohn var en av den tidiga romantikens främsta tonsättare, och Fanny var hans älskade storasyster. Båda barnen uppmuntrades i sitt musicerande och båda fick undervisning av tonsättaren Carl Friedrich Zelter – som faktiskt ansåg att Fanny var den mer begåvade av de två. Fanny hjälpte Felix i hans komponerande, bland annat av oratoriet ”Paulus”, och han uppmuntrade hennes komponerande men avrådde henne från att ge ut någonting. Även fadern ansåg att en karriär som tonsättare inte kunde vara något för henne eftersom hon var kvinna. Detta i kombination med att hon hade dåligt självförtroende från början gjorde att hon bara gav ut en bråkdel av den musik hon skrev (över 400 verk).
I vuxen ålder började dock Fanny frigöra sig från de dominanta männen i familjen. Hon började ge ut sina verk – hon komponerade mestadels solopianomusik som karaktärsstyckecykeln ”Året” och sånger, men även annat, som pianotrion från 1846. Året därpå dog hon plötsligt av en stroke, bara en dag efter att ha skrivit sången ”Bergeslust”, hennes sista komposition. Felix blev helt förstörd och komponerade strax efteråt den hjärtskärande stråkkvartetten i f-moll – f som i Fanny.
CLARA SCHUMANN (1819–1896)
Clara Schumanns liv är så späckat av saftig dramatik – äktenskapet med Robert Schumann som Claras pappa försökte hindra på juridisk väg, Johannes Brahms som upptäcktes av Robert Schumann och blev en vän till familjen innan han blev förälskad i Clara, makens tragiska slut på mentalsjukhus, de långa åren som änka, det intressanta att Brahms dog ogift ett år efter henne – att det är märkligt att det inte gjorts en stor Hollywoodfilm om henne. Men alla dessa biografiska fakta överskuggar lätt att Clara Schumann var en av 1800-talets allra främsta och mest respekterade pianister oavsett kön, och att hon var en mycket begåvad tonsättare.
Den unga Clara Wieck var en sensation i konserthusen – gjorde sin debut i Leipzig när hon var 11, uppträdde i Paris när hon var 12 och förtrollade publiken i Wien när hon var 18. Hon spelade både egna kompositioner och andras verk. När Clara gifte sig med den nio år äldre Robert Schumann var det hon som var stjärnan och familjeförsörjaren, och att prioritera konserter och undervisning framför det egna komponerandet blev en nödvändighet. Efter makens död ägnade hon mycket tid och energi åt att sprida hans musik, och tappade tron på sig själv som tonsättare. Men den musik hon komponerade fram till hans död, från ungdomens pianokonsert till den utsökta pianotrio hon skrev tjugo år senare, lyser av begåvning.
ETHEL SMYTH (1858–1944)
Genom historien har många kvinnliga tonsättare varit ödmjuka och blygsamma på gränsen till självutplåning. Som konstnär har man sällan råd att ha fiender, och i tiden innan kvinnlig rösträtt infördes blev många provocerade av att kvinnor tog traditionellt manliga yrken som tonsättare. Därför är det extra imponerande att den engelska tonsättaren Ethel Smyth var en uttalad feminist och blev en engagerad suffragett på 1910-talet. Kampen för kvinnors rättigheter präglar många av hennes verk. Hon var dessutom bisexuell utan att försöka dölja det. Hon förnekade sig inte.
Smyth avvek från traditionen bland kvinnliga tonsättare att skriva musik främst för pianot. Hennes dröm var att komponera operor, och så blev det också. Av hennes sex operor blev framförallt ”The Wreckers”, som hade premiär 1906, en konstnärlig framgång och uppskattades även av kritiker. Smyth fick sin musikaliska utbildning i Tyskland, såg detta land som sitt själsliga hem och hade två viktiga operauppföranden inplanerade där 1915 – för henne blev det första världskrigets utbrott en enorm sorg.
Hon komponerade mestadels med den mänskliga rösten i fokus – från den storslagna mässan från 1891 till de sensuella ”Four songs” från 1908 för röst och kammarensemble. Men hon komponerade även mäktig instrumentalmusik som dubbelkonserten för violin och horn och ett gäng stråkkvartetter. Ethel Smyth var och är helt enkelt en väldigt imponerande tonsättare.