samtiden vs myset

Publicerat i: Allmänt
Inom mig har det i många år rått en konflikt, en konflikt mellan att vilja vara en del av samtidens kultur och att säga fuck off till allt vad sociala medier, andra medier, kunskaper om kändisar och annat ytligt och meningslöst heter. Jag har aldrig varit en trendig person - förlåt, det lät skrytigt, men jag menar det inte som i "jag är inte trendig, jag är bara mig själv, sen råkar det uppfattas som trendigt för vissa", lol nej, jag menar det bokstavligen: jag är helt out of it och så har det alltid varit. Men jag har ändå alltid varit nyfiken på samtiden och på det som finns här och nu, ansett att det har ett värde i sig att vara en del av sin samtid.

Man kan nästan kalla det för ansvar. För den dagen man börjar sluta bry sig om vad som händer i nyheterna eller vilka filmer som går på bio eller vilken musik som spelas i New Yorks bästa radiostationer, då har man börjat bli gammal. Är detta då något negativt i sig? Ja, jag tror nästan det. För ens värld krymper, man unnar sig att bara bry sig om saker som man redan tidigare brytt sig om, ens liv slutar växa. Man håller sig till sin bubbla som visserligen kan vara hur mysig som helst, men som också är just en bubbla. Sedan märker man hur man för varje år som går glider längre och längre ifrån samtiden, man förstår mindre och mindre av vad som sker omkring en, man känner sig mer och mer som en främling. Och så ligger man till slut där på ålderdomshemmet och tänker nostalgiskt och bittert på en extremt avlägsen tid, istället för att piggt läsa tidningen och bry sig om vad som står i den.

Vad är det då för konflikt, jag verkar ju ganska säker på vad som är rätt och fel här? Jo, konflikten består i att det är så jävla frestande att fly in i den där bubblan ändå. Tänk att radera twitter, instagram och alla meningslösa debatter (om de nu är meningslösa?) och ointressanta åsikter (om de nu är ointressanta?) från sitt liv. Det vore så skönt. Tänk om jag istället för att kolla på någon bull grej på internet läste ut den där Beethoven-biografin som jag började på för ett år sedan. Tänk om jag istället för att jaga efter veckans bästa hiphopalbum lyssnade på John Coltrane en hel kväll.

De senaste dagarna har jag varit sjuk och inte gjort mycket mer än att ligga i min säng. Jag har inte varit på instagram sedan på nyårsafton och det har faktiskt varit otroligt skönt - och jag inser att det faktiskt inte är så himla livsnödvändigt att kolla allt hela tiden (nu är jag frisk men fortsätter ändå att "skolka" från appen, får se hur länge det går). Twitter slutade jag kolla noga för länge sedan (även om jag skriver saker där själv ibland), det skulle aldrig falla mig in att ge mig in i någon "debatt" där. Någon tidning har jag inte orkat läsa i sängen. Däremot såg jag två filmer igår: Billy Wilders "The Private Life of Sherlock Holmes" från 1970 som matinémys och Charlie Chaplins "City Lights" från 1931 som kvällsunderhållning. Hade inte sett någon av dem tidigare men båda var toppen. Billy Wilder kan sin kvicka dialog och sin subtila melankoli, och dessutom är man ju en sucker för anglofili - denna amerikanska blick på Storbritannien var lika storögd och romantisk som Ang Lees kinesiska i "Förnuft och känsla". Och Chaplin - ja, jag är verkligen inget fan av stumfilm men den här var ändå så bra och rolig, och så drabbande om hur mycket pengar betydde i depressionens USA, och kärlekshistorien var ömt berättad, jag grät på slutet.

Så där kan man ha det - ligga i sin säng och se på gamla kvalitetsrullar och mysa. Men är det en bra grej? Det känns ju lite själviskt, att bara göra något för sin egen njutnings skull. Samtidigt, är det så himla osjälviskt att "vara en del av samtiden"? Är inte det en lite förmäten inställning, att ens eget val skulle spela så stor roll? Fast svaret på det sistnämnda är kanske dels att om man ser det som ett kategoriskt imperativ, att man gör något för att man vill att alla ska göra samma sak och att en större andel av folket ska bry sig om sin samtid, så är det ju inte helt själviskt; dels att om det nu skulle vara själviskt så kanske det ändå är en mer sund själviskhet (att må bra genom att känna sig som en del av sin samtid) än att bara grotta ner sig och mysa.

2005 började jag läsa musikvetenskap och älskade det direkt. Jag började drömma om att doktorera i ämnet och senare bli professor etc etc. Min syster avrådde mig från det - "bli inte en kuf" sa hon, och hon hade nog en poäng, jag hade nog blivit rejält mycket kufigare om jag som 23-åring sagt hej då till den normala världen och bara förkovrat mig i studier av Haydn-partitur. Under den gångna hösten har jag äntligen skrivit min c-uppsats i musikvetenskap och återigen blivit sugen på att doktorera. Varför inte liksom? Varför ska man hålla på med media, skriva korta texter om saker som man är halvintresserad av men som är en del av samtiden, istället för långa texter som får vara hur analytiska och nördiga som helst om saker som man är svinintresserad av, även om inte en käft läser det man skriver? Well, det enda argumentet jag kan komma på är att det är lite världsfrånvänt.

Jag tycker nog att man har ett ansvar att vara världstillvänd. Men det måste gå att ha någon sorts balans. Man kanske inte behöver sluka allt som är samtid, det kanske räcker att känna till vad det är. Typ som med podcasts.

Häromdagen försökte jag lyssna på en podcast - jag har tröttnat på Alex & Sigge (eftersom Alex Schulman är så fruktansvärt dum; Sigge Eklund tycker jag är bra men det räcker inte) så jag gav Luuk & Lokko en chans. Säsong 2, avsnitt 1... phu... jag var tvungen att stänga av efter några minuter. Så fruktansvärt ointressant och självgott snack. Nej tack. När vi ändå pratar podcasts så måste jag säga två saker: 1) jag hatar, fullkomligt HATAR det groteskt överskattade "Värvet", 2) min syster och hennes kompis Liv har en soft podcast som heter "En varg söker sin pod" som jag tycker ni ska lyssna på, finns på iTunes och Expressens hemsida. Själv känner jag typ för att inte lyssna på podcasts på ett år. Eller det där var en uppenbar lögn eftersom jag själv gör en podcast, och jag ser fram emot nästa avsnitt av What It Do som ska handla om begreppet autenticitet (*reklam*/*personligt varumärke*/*skjuter mig själv i tinningen*). Men jag gör med podcasts som jag gör med twitter eller bloggar: jag gillar att göra det själv, men är måttligt intresserad av att ta del av andras. Är det osympatiskt? Jag vet, det ÄR lite osympatiskt! Men vad ska man göra när medieutbudet makes you wanna smoke crack? Fast det var lite väl kategoriskt sagt... det finns ju bra musikbloggar och så... men jag är nog - lite slapp. Jag unnar mig själv att vara slapp. Och det är ett problem.

Förlåt om jag ramblar. Men jag tycker faktiskt detta är lite besvärligt. Jag kan känna mig avundsjuk på dem av mina vänner som har en tydlig hållning - vissa läser bara gamla kvalitetsböcker och gammal kvalitetsmusik och är nöjda med det, vissa andra har en naturligt och genuint intresse för allt nytt och coolt som händer på internet och i samtiden hela tiden. Jag pendlar mellan båda och har ständigt dåligt samvete för att jag försummar det jag inte sysselsätter mig med för tillfället. Hå hå, så synd om mig. Nä, jag borde skärpa mig. Jag önskar bara att jag brydde mig mer om sånt som jag inte redan bryr mig om. Kanske är jag redan en gubbe. Hoppas inte.
#1 - - D:

Äh, slappna av. Har haft år då jag knappt kunnat nämna fem nya skivor jag har lyssnat på då jag nästan bara lyssnat på gammal jazz eller något och sedan plötsligt har jag åter blivit intresserad av att lyssna på varenda ny hype i ett år osv. Sånt går ju fram och tillbaka, i alla fall för mig, och det är väl bara att omfamna istället för att göra det till ett problem.

Ser fram emot er nästa pod i alla fall.

#2 - - Pharoah Sanders:

I say go with the myz!
Det behöver ju inte innebära att man är ointresserad av samtiden.
Jag har aldrig förstått folk som bara konsumerar ny kultur. Då känns det mer som en accessoar än en riktig passion (även om detta inte innebär att man inte kan uppskatta hur accessoaren låter/ser ut/smakar etc). Men om man som 20-nånting checkar in Coltrane och blir knockad så är det ju ganska rimligt att man spenderar de närmsta dagarna/veckorna/månaderna med att gräva djupt in i hans värld. Då har man ju relativt lite tid och intresse att ta in andra saker. Har man precis satt tänderna i First meditations (for quartet) och läser då om en ny finnig britt i hoodie från Croydon är det ju då inte så konstigt om man känner att man tar det en annan gång.
Annars styrs man ju mer av teorier och är en aning förpestad av dagens medieklimat.

#3 - - Max:

Jag tycker du kan fortsätta hålla en radar mot samtiden så att jag slipper göra det; då kan jag gå in här istället och ta med mig en eller annan juvel i form av någon fantastisk sky ferreira-låt (underbart att se den på förstaplatsen!) eller liknande tillbaka till min arkeologiska utgrävning för jazz och dylikt. (För tillfället är det soul som exkaveras - jag lyssnar nu mycket på "I count the minutes" av någon som listas som "Unknown" på spotify samt Terry Huff and Special Deliverys album "the lonely one", en skilsmässoskiva som beskrivs på följande sätt av allmusic: "This is not a happy album; the songs are some of the saddest imaginable, all filled with self-condemnation". Tonen sätts av att de två första låtarna heter "I destroyed your love, parts 1 & 2". Det finns även en snyftballad tillägnad familjens hund, "Poochie", som man antar att frugan fick behålla.)

Så fortsätt hålla utkik efter ny musik. Vad gäller "kulturdebatter" är mitt råd att hålla sig borta. Chansen att någon intressant debatt skulle dyka upp på en svensk kultursida får nog räknas som försumbar. Bättre att lägga tiden på nåt annat.

I övrigt håller jag med ovanstående kommentator om att First Meditations är fantastisk.

#4 - - Nicholas:

Ok, ny musik - värt, mediatjafs - ovärt. Ps Max, den där skivan låter ju helt fantastisk!

#5 - - Max:

En annan detalj som kanske kan intressera dig:

"R&B groups from the D.C./Baltimore area were unique in that they would create elaborate vocal arrangements to complement the lead; they didn't just ooh and ah in the background. "I Destroyed Your Love (Parts 1 & 2)" is a prime example of the trend -- lead singer Terry Huff's shrill falsetto cries and whines as Reginald Ross, George Parker and Chester Fortune, singing in ringing three-part harmonies, add some sparkling choruses to the drama; a tenor emerges from the threesome and provides some needed relief from Huff's soprano high pleadings."

Den finns på spotify. Har bara lyssnat på den "i Platons grotta" så kan egentligen inte säga huruvida den är bättre i praktiken än i teorin.

http://open.spotify.com/album/6gzlltCkk6ujTx2E78DZ9w

#6 - - Nicholas:

Lyssnar nu. Låter helt underbart!

#7 - - D:

När släpper ni nästa poddavsnitt då?