Inom mig har det i många år rått en konflikt, en konflikt mellan att vilja vara en del av samtidens kultur och att säga fuck off till allt vad sociala medier, andra medier, kunskaper om kändisar och annat ytligt och meningslöst heter. Jag har aldrig varit en trendig person - förlåt, det lät skrytigt, men jag menar det inte som i "jag är inte trendig, jag är bara mig själv, sen råkar det uppfattas som trendigt för vissa", lol nej, jag menar det bokstavligen: jag är helt out of it och så har det alltid varit. Men jag har ändå alltid varit nyfiken på samtiden och på det som finns här och nu, ansett att det har ett värde i sig att vara en del av sin samtid.

Man kan nästan kalla det för ansvar. För den dagen man börjar sluta bry sig om vad som händer i nyheterna eller vilka filmer som går på bio eller vilken musik som spelas i New Yorks bästa radiostationer, då har man börjat bli gammal. Är detta då något negativt i sig? Ja, jag tror nästan det. För ens värld krymper, man unnar sig att bara bry sig om saker som man redan tidigare brytt sig om, ens liv slutar växa. Man håller sig till sin bubbla som visserligen kan vara hur mysig som helst, men som också är just en bubbla. Sedan märker man hur man för varje år som går glider längre och längre ifrån samtiden, man förstår mindre och mindre av vad som sker omkring en, man känner sig mer och mer som en främling. Och så ligger man till slut där på ålderdomshemmet och tänker nostalgiskt och bittert på en extremt avlägsen tid, istället för att piggt läsa tidningen och bry sig om vad som står i den.

Vad är det då för konflikt, jag verkar ju ganska säker på vad som är rätt och fel här? Jo, konflikten består i att det är så jävla frestande att fly in i den där bubblan ändå. Tänk att radera twitter, instagram och alla meningslösa debatter (om de nu är meningslösa?) och ointressanta åsikter (om de nu är ointressanta?) från sitt liv. Det vore så skönt. Tänk om jag istället för att kolla på någon bull grej på internet läste ut den där Beethoven-biografin som jag började på för ett år sedan. Tänk om jag istället för att jaga efter veckans bästa hiphopalbum lyssnade på John Coltrane en hel kväll.

De senaste dagarna har jag varit sjuk och inte gjort mycket mer än att ligga i min säng. Jag har inte varit på instagram sedan på nyårsafton och det har faktiskt varit otroligt skönt - och jag inser att det faktiskt inte är så himla livsnödvändigt att kolla allt hela tiden (nu är jag frisk men fortsätter ändå att "skolka" från appen, får se hur länge det går). Twitter slutade jag kolla noga för länge sedan (även om jag skriver saker där själv ibland), det skulle aldrig falla mig in att ge mig in i någon "debatt" där. Någon tidning har jag inte orkat läsa i sängen. Däremot såg jag två filmer igår: Billy Wilders "The Private Life of Sherlock Holmes" från 1970 som matinémys och Charlie Chaplins "City Lights" från 1931 som kvällsunderhållning. Hade inte sett någon av dem tidigare men båda var toppen. Billy Wilder kan sin kvicka dialog och sin subtila melankoli, och dessutom är man ju en sucker för anglofili - denna amerikanska blick på Storbritannien var lika storögd och romantisk som Ang Lees kinesiska i "Förnuft och känsla". Och Chaplin - ja, jag är verkligen inget fan av stumfilm men den här var ändå så bra och rolig, och så drabbande om hur mycket pengar betydde i depressionens USA, och kärlekshistorien var ömt berättad, jag grät på slutet.

Så där kan man ha det - ligga i sin säng och se på gamla kvalitetsrullar och mysa. Men är det en bra grej? Det känns ju lite själviskt, att bara göra något för sin egen njutnings skull. Samtidigt, är det så himla osjälviskt att "vara en del av samtiden"? Är inte det en lite förmäten inställning, att ens eget val skulle spela så stor roll? Fast svaret på det sistnämnda är kanske dels att om man ser det som ett kategoriskt imperativ, att man gör något för att man vill att alla ska göra samma sak och att en större andel av folket ska bry sig om sin samtid, så är det ju inte helt själviskt; dels att om det nu skulle vara själviskt så kanske det ändå är en mer sund själviskhet (att må bra genom att känna sig som en del av sin samtid) än att bara grotta ner sig och mysa.

2005 började jag läsa musikvetenskap och älskade det direkt. Jag började drömma om att doktorera i ämnet och senare bli professor etc etc. Min syster avrådde mig från det - "bli inte en kuf" sa hon, och hon hade nog en poäng, jag hade nog blivit rejält mycket kufigare om jag som 23-åring sagt hej då till den normala världen och bara förkovrat mig i studier av Haydn-partitur. Under den gångna hösten har jag äntligen skrivit min c-uppsats i musikvetenskap och återigen blivit sugen på att doktorera. Varför inte liksom? Varför ska man hålla på med media, skriva korta texter om saker som man är halvintresserad av men som är en del av samtiden, istället för långa texter som får vara hur analytiska och nördiga som helst om saker som man är svinintresserad av, även om inte en käft läser det man skriver? Well, det enda argumentet jag kan komma på är att det är lite världsfrånvänt.

Jag tycker nog att man har ett ansvar att vara världstillvänd. Men det måste gå att ha någon sorts balans. Man kanske inte behöver sluka allt som är samtid, det kanske räcker att känna till vad det är. Typ som med podcasts.

Häromdagen försökte jag lyssna på en podcast - jag har tröttnat på Alex & Sigge (eftersom Alex Schulman är så fruktansvärt dum; Sigge Eklund tycker jag är bra men det räcker inte) så jag gav Luuk & Lokko en chans. Säsong 2, avsnitt 1... phu... jag var tvungen att stänga av efter några minuter. Så fruktansvärt ointressant och självgott snack. Nej tack. När vi ändå pratar podcasts så måste jag säga två saker: 1) jag hatar, fullkomligt HATAR det groteskt överskattade "Värvet", 2) min syster och hennes kompis Liv har en soft podcast som heter "En varg söker sin pod" som jag tycker ni ska lyssna på, finns på iTunes och Expressens hemsida. Själv känner jag typ för att inte lyssna på podcasts på ett år. Eller det där var en uppenbar lögn eftersom jag själv gör en podcast, och jag ser fram emot nästa avsnitt av What It Do som ska handla om begreppet autenticitet (*reklam*/*personligt varumärke*/*skjuter mig själv i tinningen*). Men jag gör med podcasts som jag gör med twitter eller bloggar: jag gillar att göra det själv, men är måttligt intresserad av att ta del av andras. Är det osympatiskt? Jag vet, det ÄR lite osympatiskt! Men vad ska man göra när medieutbudet makes you wanna smoke crack? Fast det var lite väl kategoriskt sagt... det finns ju bra musikbloggar och så... men jag är nog - lite slapp. Jag unnar mig själv att vara slapp. Och det är ett problem.

Förlåt om jag ramblar. Men jag tycker faktiskt detta är lite besvärligt. Jag kan känna mig avundsjuk på dem av mina vänner som har en tydlig hållning - vissa läser bara gamla kvalitetsböcker och gammal kvalitetsmusik och är nöjda med det, vissa andra har en naturligt och genuint intresse för allt nytt och coolt som händer på internet och i samtiden hela tiden. Jag pendlar mellan båda och har ständigt dåligt samvete för att jag försummar det jag inte sysselsätter mig med för tillfället. Hå hå, så synd om mig. Nä, jag borde skärpa mig. Jag önskar bara att jag brydde mig mer om sånt som jag inte redan bryr mig om. Kanske är jag redan en gubbe. Hoppas inte.