Och han gjorde kartor och skapade en förhistoria till sina berättelser - ingen liten fjuttig prolog, utan en extremt laborerad historieskrivning över världen som han kallade för Midgård. Inget lämnades åt slumpen, alla platser och orter och personer blev omsorgsfullt namngivna. Det fanns en systematik, en logik. Det höll ihop. Och jag tror att det är därför som folk har blivit så fängslade av de här böckerna. Det är som om böckerna tror på sin egen äkthet. Illusionen är så kompakt. Till skillnad från, säg, "Star Wars", som är en tydligare saga - där finns det också historia och geografi, men det är mer en trevlig bonus, alla vet att det är berättelserna (filmerna) som är det viktiga, inte världen de utspelar sig i - för Tolkien var det tvärtom.

Ändå är jag inte särskilt lockad att läsa böckerna, det finns så mycket annat att läsa. Och jag tror att filmversionen av "Sagan om ringen"-filmerna tilltalar mig mer än boktrilogin eftersom Peter Jackson och hans manusförfattande kolleger gjorde det kloka valet att låta filmerna sträva efter att vara filmer, snarare än medeltidslitteratur. I filmerna, till skillnad från i Tolkien böcker, finns dramaturgi och psykologi. I medeltidslitteratur är det inte onormalt att kvinnor är helt raderade från historien - i filmmediet, som bara har drygt hundra år på nacken, är det inte normalt. Därför är det helt logiskt och tveklöst positivt att Peter Jackson gjorde vad han kunde för att låta berättelsens kvinnliga karaktärer (det finns tre - TRE! - som har repliker i hela trilogin) få en lite mer framskjuten roll. Visserligen handlar det mest om att skapa lite kärleksspänning - två av de tre kvinnorna är rivaliserande kärleksintressen för en av filmernas manliga huvudpersoner och möts aldrig, det handlar hela tiden bara om mannens känslor och preferenser. Men ändå. I böckerna är Arwen en helt ointressant gestalt, man får bara reda på vem hon gifter sig i ett appendix till den sista boken.

I alla fall. Vad är det då som gör filmerna bra, vad är det för berättelse som berättas? Jo, det är en berättelse om ansvar, lidande och plikt. Och den bygger på den här tanken: man kan inte fly från livet. Det handlar inte om ödestro. Det handlar om att man har det liv man har och man har inget val, man kan inte fly tillbaka in i livmodern, man måste leva, måste genomgå det som livet erbjuder en. Frodo vill bara ha det mysigt i sitt hemland Fylke (han är inte som Bilbo, som vill äventyra, honom kan jag inte alls relatera till), han vill inte alls ha den där jävla ringen som han fått i uppdrag att transportera till sin förstörelse och desarmering. Men han gör det ändå, av oändlig pliktkänsla.

Det är intressant att Frodo lider genom hela berättelsen, inte bara av rädsla utan av smärta som orsakas av ringen - medan alla andra påverkas av ringens kraft genom att dras till den och förstöras/korrumperas av själviskhet och habegär, reagerar den snälle Frodo endast genom att må asdåligt. Det är som om han inte är kapabel att hysa osympatiska känslor (han blir i och för sig lite paranoid och aggressiv när någon vill ta ringen från honom, så han är inte helt immun mot dess magiska kraft, men det är alltid kortvarigt). Det är därför han och ingen annan får i uppdrag att förstöra ringen - han är moraliskt höjd över alla andra. Utan att vara mallig över det tar han på sig detta lidande, för alla skull, för att rädda alla. Hörde jag Jesus? Mycket riktigt kan man läsa detta på Wikipedia:

In one of his letters Tolkien states, "The Lord of the Rings is of course a fundamentally religious and Catholic work; unconsciously so at first, but consciously in the revision. That is why I have not put in, or have cut out, practically all references to anything like 'religion', to cults or practices, in the imaginary world. For the religious element is absorbed into the story and the symbolism."

Det religiösa/kristna stråket är en av sakerna som gör "Sagan om ringen" intressant (Peter Jackson gör Frodo Jesuslik på ett konkret sätt när han mot slutet av den sista filmen låter orcher klä av den mörbultade Frodo nästan naken - det fattas bara ett kors och en törnekrona). En annan sak är hur berättelsen genomsyras av Tolkiens erfarenheter från första världskriget. Det vanvettiga dödandet, det meningslösa kriget, diskrepansen mellan unga mäns drömmar om hjältemod i krig och posttraumatiska stressymtprom (Frodos sår läker aldrig, han kommer aldrig över det han varit med om, han lyckas aldrig återfå en normal tillvaro i det mysiga Fylke som han återvänder till). Vid ett tillfälle vandrar Frodo, Sam och Gollum genom ett träsk där man kan se döda ansikten i vattnet.

In a 1960 letter Tolkien said that "the Dead Marshes and the approaches to the Morannon owe something to Northern France after the Battle of the Somme. They owe more to William Morris and his Huns and Romans, as in The House of the Wolfings or The Roots of the Mountains."

Slaget vid Somme ägde rum mellan 1 juli och 18 november 1916. 623907 allierade och 465000 tyskar dog där. Tolkien var där, och blev förmodligen lika ärrad som Frodo. Om han blev en konservativ person efter kriget ("Sagan om ringen" präglas av motstånd till industrialisering och skogsbruk) som drömde om en äldre värld med mer ordning och reda är det inte så konstigt.

Att det är just första världskriget som är Tolkiens huvudreferens, krigsmässigt, understryks av Peter Jackson när han låter Denethor beordra Farimir att leda en grupp soldater till anfall när alla vet att det är chanslöst och att alla sänds mot sin död - mycket riktigt är Farimir den enda som återvänder (svårt skadad). Denna vansinnesstrategi präglade hela första världskriget - generaler långt borta från slagfälten beordrade trupperna framåt, de sprang upp ur skyttegravarna och blev pepprade av motståndarnas kulsprutor, och detta upprepades ett förskräckligt antal gånger.