Sveriges Radios symfoniorkester med Mårten Landström, piano  
Dirigent: Herbert Blomstedt
Verk av Richard Wagner, Ingvar Lidholm och Antonín Dvořák  
Scen: Berwaldhallen, Stockholm  
Betyg: 4    

Förtöjningen lossas och den lilla båten avlägsnar sig sakta från bryggan och glider lugnt och spikrakt ut mot ett större vattendrag, varefter kraftiga strömmar tar tag i den och vi beger oss ut på en färd som kommer förändra våra liv. Så låter de första minuterna av förspelet till Richard Wagners opera ”Tristan och Isolde”.  

När Herbert Blomstedt tryggt leder Radiosymfonikerna genom denna inledning fylls musiken med ett gripande optimistiskt mod, den går huvudstupa in i den förälskelse som slukar allt. Den brutala kraft som finns i Wagners mästerverk tonas ned till förmån för en smekande värme. Och när förspelet dör ut på sitt kusliga sätt – båten sjunker till botten – spelas omedelbart instrumentalversionen av slutet på operan, Isoldes extatiska ”Liebestod”. Musiken reser sig upp till vattenytan och vidare mot himlen, atmosfären, evigheten. Att lämna existensen har aldrig låtit så ljuvligt, så självklart som i detta stycke. För Blomstedt, som dirigerar utan partitur, är musiken lika självklar.  

Ingvar Lidholms ”Poesis” är ett verk komponerat med nollställd klocka och slängda regelböcker. Glöm melodier, harmonier och rytmer – det enda som återstår är ljud. Musik kan definieras som ljud i organiserad form, och i ”Poesis” organiseras glissandon, slagverk, plötsliga vrål och en febrig pianostämma – här spelad av Mårten Landström – och bildar en alldeles egen musik. Intressant nog påminner de inledande slagverksljuden – sandpapper som skrapas mot varandra – om hur en hiphoplåt kan inledas med en DJ som scratchar med vinylskivor.  

Antonín Dvořáks åttonde symfoni är ett för sin tid ovanligt uppsluppet och festligt orkesterverk. Det livsbejakande accentueras som mest i den tredje satsen, som låter som en pardans i Prags tjusigaste balsal. Orkestern tar i allt vad de kan där det går, men det är ofrånkomligt att detta är en snäll symfoni, en parad av pigga melodier hindrar den tyngre dramatiken. I slutet på finalen får ändå Blomstedt musiken att svettas, med skarpa tempoväxlingar och ett utropstecken till slutpunkt. Ingen hisnande båtfärd, men en uppfriskande promenad.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-12-14)