En annan uppsättning av "Salome", med Nina Stemme i titelrollen.

Robyn, Avicii och Icona Pop i all ära, men den största svenska artisten i världen är sopranen Nina Stemme. Från La Scala i Milano till festspelen i Bayreuth till The Met i New York – överallt har hon kommit, sett och segrat. Och söker man på ”Tristan und Isolde” på Spotify kommer hennes inspelning av denna Wagnerklassikers final bland de fem översta träffarna.

Det är inte genom rockstjärnelivets excesser och skandaler som en operasångare blir en världsstjärna – det är genom att sjunga så att själen sätts i dallring hos lyssnarna, och agera på operascenen så att de fiktiva personerna som är hundratals år gamla blir levande. Att säga att Nina Stemme kan göra detta är en underdrift. Hon är förkrossande bra på det, hennes ljus är så bländande att allt omkring henne smälter bort.

En sak som hjälper Nina Stemmes stjärnstatus är att hon har en bra story. Hennes väg mot operaeliten har inte varit spikrak, hon tillhör inte de som drillas till en professionell karriär inom musik från ung ålder. Hon älskade att sjunga men tvivlade länge på sin talang, och pluggade ekonomi efter gymnasiet med ”ett vanligt jobb” i sikte. Men hon drogs mot musikens värld och sökte in till operahögskolan parallellt med ekonomistudierna. Fick avslag. Sökte på nytt. Samma sak igen. Först vid tredje försöket blev hon antagen, och först som 30-åring fick hon sitt genombrott. En late bloomer, men som hon blomstrade. 

Nina Stemme visar att opera inte är något trevligt. När hon sjunger Salome, Isolde eller Brünnhilde handlar det inte om att sjunga vackert – det handlar om att kanalisera allt det lidande, all den tragik som dessa gestalter bär på. Skönheten kommer ur ärligheten i hennes uppsåt och hennes förmåga att få lyssnarna att känna allt det som hennes rollfigurer känner. Hon förstår verkens innersta kärna, och hon får oss att förstå, hon sätter hjärtan i brand. En magi som har trollbundit en hel värld.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-12-06)