Igår var jag på cinemateket i Stockholm och såg "Marketa Lazarova", ett nästa tre timmar långt medeltidsepos som gjordes i Tjeckoslavakien under Pragvåren i mitten av 1960-talet. På pappret är det nästan en parodi på en cinemateketfilm, en sån där som "säkert är bra" men som man inte orkar gå och se, istället väljer man en mysig modern amerikansk romkom. Men gud vad bra den var, och gud vad glad jag är att jag gick dit.
"Marketa Lazarova" utspelar sig på medeltiden, innan hela Europa är kristnat. Filmen fångar den här tiden och stämningen på ett fullständigt fascinerande sätt, genom otroliga miljöer, ultraestetiskt foto och klippning, kongenial musik (som påminner om gregoriansk sång), fenomenala skådespelarinsatser och inte minst ett otroligt bra manus. Det är en spännande actionfilm, ett mörkt och sårigt kärleksdrama och ett religiöst mysteriespel på en och samma gång.
Jag ska inte återge hela handlingen, men filmens titelperson är i alla fall en ung vacker kvinna som är oskuldsfullheten personifierad, hon är antitesen till den brutalitet och barbarism som hon har omkring sig. Hon vill viga sitt liv till ett kloster, men innan hon hinner göra det blir hon bortförd och våldtagen av fiender till hennes far. Våldtäktsmannen, vars mål från början varit att straffa Martekas far, utvecklar dock känslor för henne och låter sig till och med bli utstött av sin familj på grund av henne. Varpå hon utvecklar känslor för förövaren. Det låter som en vidrig kärlekshistoria, och det är det väl också, men jag kan inte säga att den kändes otrovärdig. Så här sjaskigt och deppigt var det på den här tiden, tycks regissören vilja säga, att för vissa kvinnor var en våldtäktsman det närmaste man kom romantik. Men priset för kärlek är högt. Martekas far förlorar all sin kärlek och respekt för henne. Och klostret, som hon till slut flyr till, är inte längre en plats där hon kan känna sig hemma - hon kan inte skriva under på att våldtäktsmannen förtjänar att dö och pinas i helvetet i alla oändlighet. Hon känner, till skillnad från nunnorna, förlåtelse. Detta svek mot klostret gör att hon måste lämna det.
Jag är egentligen inget fan av medeltiden. Jag tänker på E-Type, dålig mat, fula kläder, trist musik och gycklare. Det är så mycket lidande och misär i medeltidsfiktionen att Ken Loach och Mike Leigh framstår som Pixar-regissörer i jämförelse. Dessutom slutade jag bry mig om riddare och svärdsfajter när jag var kanske nio år gammal (undantag: Ivanhoe och Zelda). Men nu är jag rädd att jag måste omvärdera medeltiden. "Marteka Lazarova" var så mystisk, vacker och mäktig. Jag förstår plötsligt varför vissa författare och filmregissörer väljer att förlägga sina berättelser där, det finns en tung dramatik i medeltidens luft - så mycket död, så mycket sorg, så mycket undran, så mycket längtan. Nej, jag ska inte gå och läsa Jan Guillous Arn-svit (den första delen tvingades jag för övrigt läsa av en sadistisk svenskalärare på gymnasiet, fortfarande traumatiserad) men jag inser att jag äntligen är redo att ta mig an Tarkovskijs "Andrej Rublev", Bergmans "Det sjunde inseglet" och kanske till och med lite tidig kyrkomusik (fast jag gör nog ett långt stopp hos renässansens Palestrina innan jag fortsätter tidsresan bakåt). Hur som helst, jag rekommenderar alla att se den här filmen. Det är för såna här filmer som biografen uppfanns, känns det som.
