I söndags gick jag på bio och såg Xavier Dolans senaste film "Laurence Anyways". Den var jättebra! Bra story, bra dialog, bra foto och fantastiska skådespelare. Suzanne Clément som Fred (bilden ovan) var helt fenomenal. Men även Laurence själv (Melvil Poupaud) var bra och hans mamma (som spelades av Nathalie Baye) var en ovanlig moderskaraktär, kall men kärleksfull och absolut trovärdig.

"Laurence Anyways" är på ett sätt en enda stor post-it-lapp som säger: bara för att man är transvestit är man inte automatiskt homosexuell. Filmen är en kärlekshistoria mellan en man och en kvinna - att mannen inte känner sig som en man utan som en kvinna, och vill byta kön, innebär en kris mellan Laurence och Fred, men aldrig någonsin att han inte älskar henne som en heterosexuell pojkvän älskar sin heterosexuella flickvän. Mig veterligen är det den första storfilmen om personer med den sexuella läggningen som görs, och det var ju på tiden. Kärlekshistorier mellan heterosexuella män som klär sig som män och heterosexuella kvinnor som klär sig som kvinnor har ju en viss dominans i filmhistorien.

Om "Brokeback Mountain" var den stora, breda bögfilmen som behövdes göras för att liksom ha det gjort (ungefär som att USA 2008 utsåg en svart person till president var något som bara var tvunget att ske) så är "Laurence Anyways" den stora, breda filmen om transpersoner som behövdes göras för att liksom ha det gjort. Den är inte extremt subtil, den är inte elitistiskt smal, den är väldigt lätt att älska. Samtidigt som den - liksom Ang Lees fina film - är ett drama som är djupt och berörande på riktigt. Men man kan inte vara slarvig när man sysslar med pionjärarbete, och det fattar både Xavier Dolan och Ang Lee. "Laurence Anyways" var tvungen att bli skitbra. Om den inte hade blivit en framgång hade det nog dröjt väldigt länge innan det görs en ny stor film som handlar om transvetistiter eller transsexuella - nu gissar jag att det inte kommer dröja så länge, dammluckorna har framgångsrikt öppnats.

Folk (kritiker i alla fall) jämför Xavier Dolan med Pedro Almodóvar, det tycker jag är lite slappt. Visst, det handlar om människor som inte är straighta och bildspråket är smaskigt och färgsprakande, men det rör sig ändå om två väldigt olika uttryck. Almodóvar intresserar sig för filmhistorien på ett nästan kitshigt sätt, han gör utstuderade melodramer där det skriker "underbar krydda" om transvestiterna. Xavier Dolan har ett mycket mer avslappnat förhållande till att skildra homosexualitet m.m. på film. Visserligen finns det en skara excentriska freaks i "Laurence Anyways" som känns som tvådimensionella karikatyrer (de var det sämsta med filmen, tyckte jag), men i allmänhet skildras det inte som konstigt och festligt att ha en annan sexualitet än hetero. Det är inte sexualiteten i sig som är så häpnadsväckande (eller ens intressant), det är fördomar och normer som är problematiska.

Det känns som en poäng att tioårsperioden som filmen skildrar är 1989-1999, och inte en senare period (t ex 2002-2012). För visst är det svårt för icke-heteronormativa människor och par idag, men det var ännu värre då. Xavier Dolan är ju regissör och historieberättare - han vill maximera dramat. Och det gör han. Hans intensiva bildspråk, med all slowmotion och extremt medvetna musikval, känns passande för filmen eftersom denna estetik andas frihet, och filmen handlar ju om en längtan efter frihet. Alltså, Ingmar Bergmans bildspråk är stramt och vackert, men är inte fyllt av vild frihet, det är inte syftet, det är en annan estetisk kod. Medan det här filmspråket, där sinnesintrycken hela tiden exploderar, kommunicerar en helt annan sak. Och det kan vara en slump (att Xavier Dolan inte är förmögen att göra film på ett annat sätt, eller att han är begränsad av sin hang-up på den här estetiken), men jag tror inte det. Och för övrigt spelar det inte någon roll om det är en slump eller inte, för estetiken finns där och den matchar filmens innehåll på ett helt perfekt sätt, graden av medvetenhet är ovidkommande för slutresultatet.

Det som skiljer Xavier Dolan från exempelvis Baz Luhrman är att han hela tiden är noga med att aldrig gå över gränsen för det alltför klyschiga och övertydliga. Det märks i musikvalen: när krisen mellan Fred och Laurence når sitt klimax i filmens första del hör vi Beethovens femte symfoni, "ödessymfonin", men inte de berömda första takterna, utan slutet på finalsatsen, som på ett djärvt sätt mixas över i slutet på förstasatsen. Det låter bekant och är väldigt effektfullt, men är ändå inte vad vi i publiken är vana vid att höra. Samma sak när han låter en av Erik Saties "Gnossiennes" vara soundtracket till en melankolisk regnig scen - här hade det självklara valet att ta "Gnossienne nr 1" (som, bredvid "Gymnopédie nr 3" är Erik Saties absolut mest kända verk), men nej, Xavier Dolan väljer ett av de andra styckena i samma svit. Det är smakfullt. Och smart - för han undviker därmed klichéns distanserande effekt. Baz Luhrman frossar i de där distanserande klichéerna, och just därför har jag svårt för honom. Jag blir arg bara jag tänker på (valfri scen ur) "Moulin Rouge".

Ja, det här var faktiskt en av de bästa filmerna jag sett i år. Gå och se den!