Förlåt för denna seghet! Har haft så mycket att göra. Jag såg tre filmer till på filmfestivalen utöver de jag redan skrivit om, här kommer turborecensioner av dem:
Lotus var en kinesisk film skriven och regisserad av en ung kvinnlig auteur vid namn Liu Shu. Soft film om pengar och patriarkat, och om att bli vuxen och tvingas att kompromissa och våndas. Basically om att livet är piss. Jag gillade den. Innehöll bl.a. en bra scen där huvudpersonen bröt ihop och började gråta med munnen full av nudlar som hon varken sväljer eller spottar ut, de bara hänger ner från munnen, och scenen bara fortsätter. Real shit. Tyvärr förstördes upplevelsen av fnissiga högstadie/gymnasieelever i publiken. Varför var de där? Så random. Skolorna kanske ger dem gratispass till filmfestivalen (vore sympatiskt i och för sig), för några unga cineaster var de knappast. Förlåt om jag låter snobbig, men om man ska sitta och garva åt lidande kan man lika gärna lämna salongen.
California Solo var rätt dålig, men ändå intressant eftersom det var den första britpop-filmen som jag hört talas om. Rupert Everett spelar en avdankad gammal gitarrist i det fiktiva bandet The Cranks som lämnat Skottland för Kalifornien där han jobbar på en grönsaksfarm på dagarna och sitter och gör en podcast om legendariska rockdödsfall på kvällarna. Det låter ju mysigt, men tyvärr har han grava alkohol- och attitydproblem. Jag vet inte om man måste tycka om en huvudperson i en berättelse, men man bör åtminstone tycka att hen är intressant. Det var inte den här klyschiga gubben, som givetvis flirtar med en ung snygg blond tjej. Hon har en pojkvän som råkar vara britpopfanatiker, det verkar finnas många sådana bland Kaliforniens ungdomar, och rätt var det är får vi se en osannolik utekvällsscen från en livad klubb som pumpar The Charlatans "The only one I know" (här finns även filmens enda svarta statist, han ser lika malplacé ut som den svarta statisten jag såg i ett avsnitt av Morden i Midsommer, verkligen pliktskyldigt inslängd). Det är kul och jag hoppas vi får se fler britpopfilmer framöver. Gärna en "Backbeat" fast med Suede och hur Bernard Butler lämnade gruppen. Men California Solo var som sagt inte särskilt bra, även om jag inte kunde låta bli att bli lite berörd av relationen mellan Rupert Everett och hans dotter som han försummat i tio år, sentimental som jag är. En annan bra sak med filmen var miljöerna, det grönskande Kalifornien. Efter "Sideways" och "The Kids are all right" är jag helt hooked på det myset. Det känns som ett hyfsat modernt fenomen i filmens värld också, äldre filmer som utspelar sig i Kalifornien domineras av öken, kullar, asfalt och vägar. Och lite strand.
Lotus var en kinesisk film skriven och regisserad av en ung kvinnlig auteur vid namn Liu Shu. Soft film om pengar och patriarkat, och om att bli vuxen och tvingas att kompromissa och våndas. Basically om att livet är piss. Jag gillade den. Innehöll bl.a. en bra scen där huvudpersonen bröt ihop och började gråta med munnen full av nudlar som hon varken sväljer eller spottar ut, de bara hänger ner från munnen, och scenen bara fortsätter. Real shit. Tyvärr förstördes upplevelsen av fnissiga högstadie/gymnasieelever i publiken. Varför var de där? Så random. Skolorna kanske ger dem gratispass till filmfestivalen (vore sympatiskt i och för sig), för några unga cineaster var de knappast. Förlåt om jag låter snobbig, men om man ska sitta och garva åt lidande kan man lika gärna lämna salongen.
California Solo var rätt dålig, men ändå intressant eftersom det var den första britpop-filmen som jag hört talas om. Rupert Everett spelar en avdankad gammal gitarrist i det fiktiva bandet The Cranks som lämnat Skottland för Kalifornien där han jobbar på en grönsaksfarm på dagarna och sitter och gör en podcast om legendariska rockdödsfall på kvällarna. Det låter ju mysigt, men tyvärr har han grava alkohol- och attitydproblem. Jag vet inte om man måste tycka om en huvudperson i en berättelse, men man bör åtminstone tycka att hen är intressant. Det var inte den här klyschiga gubben, som givetvis flirtar med en ung snygg blond tjej. Hon har en pojkvän som råkar vara britpopfanatiker, det verkar finnas många sådana bland Kaliforniens ungdomar, och rätt var det är får vi se en osannolik utekvällsscen från en livad klubb som pumpar The Charlatans "The only one I know" (här finns även filmens enda svarta statist, han ser lika malplacé ut som den svarta statisten jag såg i ett avsnitt av Morden i Midsommer, verkligen pliktskyldigt inslängd). Det är kul och jag hoppas vi får se fler britpopfilmer framöver. Gärna en "Backbeat" fast med Suede och hur Bernard Butler lämnade gruppen. Men California Solo var som sagt inte särskilt bra, även om jag inte kunde låta bli att bli lite berörd av relationen mellan Rupert Everett och hans dotter som han försummat i tio år, sentimental som jag är. En annan bra sak med filmen var miljöerna, det grönskande Kalifornien. Efter "Sideways" och "The Kids are all right" är jag helt hooked på det myset. Det känns som ett hyfsat modernt fenomen i filmens värld också, äldre filmer som utspelar sig i Kalifornien domineras av öken, kullar, asfalt och vägar. Och lite strand.
Jan Troells nya film Dom över död man var bra. Inte magisk, men engagerande, spännande, välspelad och (såklart med Jan Troell) vackert fotograferad. Jag är inte världens största Jan Troell-fan, men jag såg "Här har du ditt liv" och "Ole Dole Doff" för tio år sedan och älskade dem. Jag ångrar ofta (nåja, ibland) att jag inte såg "Så vit som en snö" på bio, för den verkar så himla vacker på en bioduk; som en konsekvens har faktiskt aldrig sett den filmen. "Maria Larssons eviga ögonblick" undvek jag också, stod inte ut med Persbrandts buskislook på affischen (förlåt om jag är ytlig), men den är säkert bra. Dom över död man handlar om hur ryggradslösa de flesta svenskar med makt var inför Hitler och nazisterna när det begav sig. Bra ämne, den självgoda svenska självbilden och iullusionen om neutralitet kan inte nog ifrågasättas. Och ett bra ämne i dessa tider, då SD sitter i riksdagen (nä, jag tror inte att de kommer försvinna trots de "överraskande" filmerna som Expressen släppte). Främlingsfientlighet och nationalistisk självgodhet är Sveriges strösta problem.