För tio år sedan bodde jag i Lund och hade ett rätt trist liv. Jag brukade hyra film - VHS, y'all - och se ensam eller tillsammans med lika uttråkade vänner. En gång gick jag och Petter och hyrde Paolo och Vittorio Tavianis 1970-talsklassiker "Padre Padrone", en deppig men svårglömlig film om klass, utanförskap och tidelag. Den svävade mellan dokumentär och spelfilm, vilket även gäller för brödernas senaste film Caesar måste dö som vann guldbjörnen på Berlins filmfestival. Välförtjänt, tycker jag, för det här var en asbra film.

På ett fängelse med hög säkerhet, extra grova brottslingar, finns ett årligt projekt för att aktivera fångarna: en teatergrupp. Detta år sätts Shakespeares "Julius Caesar" upp och vi får följa fångarna som går på audition, blir antagna som skådespelare, repeterar in sina roller och till slut framför pjäsen för allmänheten. Så enkelt men ändå så bra - för det var inte mindre än gripande att se hur Shakespeare gick in under huden på vissa av fångarna, hur deras liv och vardag blev rikare. Och hur kusligt bra pjäsen passade internernas erfarenheter! Giovanni Arcuri som fick spela Caesar gick in i rollen som kejsare som en maffiaboss, och han var ett med den rollen.

 

Vid ett tillfälle sipprade fångarnas interna konflikter mellan Shakespeares redan giftiga text, jag höll för ögonen och tänkte att nu skulle allt gå åt helvete men så blev det inte. För en svensk publik med Lars Noréns katastrofala 7:3-experiment någorlunda färskt i minnet fick filmen en extra dramatisk dimension. Tragedin som den pjäsen slutade i överskuggar kanske det faktum att teater för fängelseinterner kan vara en god idé. Genom Shakespeare och bröderna Taviani fick de här stackars förlorarna, utstötta från samhälet och osynliga i kulturetablissemanget, en röst. Det var fint. Och den sista repliken i filmen, när en livstidsfånge tittar rakt in i kameran och säger "sedan konsten kom in i mitt liv har den här cellen blivit ett fängelse", är svår att skaka av sig.