Kundry. Fattade inte om det var AnnLouice Lögdlund eller Susanne Resmark? Aja
Ändå kul att maxa. Förra veckan såg jag inte en utan två Wagnneroperor - "Lohengrin" på onsdagen då, och så "Parsifal" i Malmö. Är jag en wagnerian? Jag har sett flera operor av honom än av någon annan tonsättare. Å andra sidan känns det som att det sätts upp fler operor av honom än av någon annan tonsättare, så det kanske bara är logiskt. Hur som helst har jag inte varit på en enda föreställning som jag inte tyckt varit fantastisk.
Parsifal var mycket intressant. Den var helt freudiansk! Handlade om sex, libido, skam, skuld och renhet. Alltså den här back storyn: en kung (Amfortas) vaktar två heliga föremål, den heliga Graalen och spjutet som sårade Jesus på korset. Amfortas är ledare för ett kristet brödraskap som består av hjältemodiga kyska riddare. En mindre hjältemodig person, Klingsor, ville vara del av detta brödraskap men lyckades inte kväva sin libido. Han kastrerade sig själv för att komma runt detta problem, men hans orena tankar kvarstod, varpå Graalen stötte bort honom och brödraskapet uteslöt honom. Han blev givetvis bitter och hatisk, lärde sig svart magi och blev en mäktig ond trollkarl istället för en hjältemodig riddare.
Klingsor beslutade sig för att hämnas på Amfortas & co och att använda sex som vapen (så symboliskt och lämpligt!). Han fick "vildkvinnan" (dvs ej döpt/kristen) Kundry att förföra Amfortas, och när hon lyckats med detta och de låg där i sänghalmen kom Klingsor och stal Amfortas spjut (HELLO freudianskt! Han är KASTRERAD) och använde detta för att såra Amfortas, som inte dog men dock fick ett sår som inte kunde sluta blöda. Väl tillbaka i tryggheten hos de andra broderskapsriddarna beklagar sig Amfortas (här börjar själva operan) och man får veta att endast det magiska spjutet kan läka såret, det måste återfinnas.
Amfortas har alltså rånats på sin manlighet. Av en man (Klingsor) som förlorat sin. Att såret inte slutar läka innebär att det inte är ett fysiskt sår utan ett emotionellt - det är fruktansvärt pinsamt för Amfortas att han inte lyckades leva upp till sina stolta ideal, att han föll för Kundry och visade sig ha sexualdrift som vilken person som helst.
Det är upp till en mytomspunnen hjälte att hitta spjutet och återföra det till Amfortas för att återställa ordningen: kyskheten måste segra, brödraskapets väg måste vara den rätta och framgångsrika. Denna hjälte är Parsifal, en ung naiv dåre med rent hjärta. Läs: ej förstörd av sex (och dess konsekvenser - otrohet, utomäktenskapliga barn, etc etc, allt som en konservativ kristendom föreskriver). När han i operans andra akt beger sig till Klingsors magiska borg segrar han inte på grund av sitt hjältemod och sina färdigheter i strid (vilket han i och för sig också har - han beger sig ensam till fiendens näste och slaktar dess väktare utan vidare) utan på grund av sin moraliska ståndaktighet. Unga vackra kvinnor förför honom men han står emot dem. Så träffar han Kundry som är förälskad i honom eller i alla fall åtrår honom djupt. Det är "duellen" mellan dem två som är operans nyckelscen. Hon står för känsligheten, mänskligheten, oförmågan att göra det förnuftiga och konsekventa. Hon vill ha honom, det kanske inte är rätt för någon av dem, men hennes känsla är större än allt förnuft - det är som en soullåt. Men Parsifal, det självgoda aset, står emot henne och sina egna känslor. Han lyssnar över huvud taget inte på sitt hjärta, han är framgångsrik i att förneka att han vill ha henne lika mycket som hon vill ha honom. Han är helt fokuserad på att göra det rätta, att hitta spjutet och ge det till Amfortas. Kundry blir dubbelt förnedrad: hon inte bara har odygdiga tankar, hon öppnar sitt hjärta och säger precis vad hon känner, men blir dissad. Hon reagerar helt naturligt: blir förtvivlad, förbannad och bitter. "Om du så flyr all världens väg - den väg du söker skall du inte finna. Ty jag förhäxar var väg, var stig som för dig bort från mig!" säger hon som en besvärjelse till Parsifal, som känner medlidande med henne men inte kan ge henne det hon vill ha. "Om du ändrar dig vet du var jag finns" säger han självsäkert och syftar på att han finner det önskvärt att hon viker av från sitt ogudaktiga leverne och blir kristen och god som honom. Så slutar andra akten.
Men Kundry menade allvar, och hon får rätt. Parsifal blir liksom Odysseus förlorad i irrfärder i en massa år - när han till slut hittar tillbaka till Graalriddarnas land är det för att Kundry dyker upp där (den enda väg som inte leder bort från henne, osv). Hon är inte lika ung och vacker längre, har inte samma livskraft och känslomässiga intensitet, hon har blivit ödmjuk. Hon är redo att bli kristen. De enda ord hon säger i denna akt är "att tjäna... att tjäna". Gotta serve somebody, som Bob Dylan sjöng när han blev kristen. Parsifal dyker upp, tas emot som hjälte på grund av att han har med sig spjutet/manligheten till Amfortas, och han blir öm i hjärtat när han ser Kundry (om han inte varit så himla präktig hade han kunnat bli kär i henne och de hade kunnat bli lyckliga ihop! Åh idiot) och gör vad som enligt hans begreppsvärld är det mest kärleksfulla man kan göra mot en annan människa: han döper henne och inviger henne i kristendomens ljuva lugn. Denna del av Wagners libretto ändrades i Stefan Johanssons uppsättning på Malmö opera - Kundry säger vänligt men bestämt nej till att bli döpt, istället kysser Parsifal hennes panna, ett sätt att säga "det är okej, jag tycker om dig lika mycket ändå" (fast jag tror inte att original-Parsifal, rollfiguren alltså, hade tyckt om henne lika mycket som hedning).
Amfortas, som efter Kundry är den rollfigur man (eller i alla fall jag) engagerar sig mest i eftersom han är mänsklig och känslig, är helt knäckt efter att i så många år burit på sin skam och sin frånvaro av manlighet/spjut. Men Parsifal kommer och läker hans sår. Allt slutar lyckligt (förlåt för spoiler, men det är inte handlingens spänning som är grejen med denna opera). Kristendomen och kyskheten segrar. Och man tänker: vad tusan är det Wagner vill säga egentligen?
Parsifal var Wagners sista opera. Han var nästan 70 när den var klar och sattes upp i Bayreuth. Han tycks, likt Hemingway i "Den gamle och havet", funderat en del kring hur åldrandet påverkar en mans manlighet. I synnerhet måste dessa funderingar drabba män som har en bild av sig själva som macho, virila och rebelliska (vilket ju gäller för både Wagner och Hemingway). Var det sorgen över förlusten/avmattningen av den egna sexualdriften som fick den gamle Wagner att vända på steken och intala sig själv att återhållsamhet är den största dygden, att hjältemod och manlighet handlar om att övervinna sin libido mer än något annat? Eller brann åtråns eld starkt även i den gamle Wagner, var den förknippad med skam eftersom han hade ett familjeliv med hustrun Cosima och deras barn, ville han skapa argument för att hålla sig själv på den rätta vägen och avstå från alla operadyrkande groupies?
Jag vet inte. Men jag har sällan sett ett konstverk som varit så fixerat kring sex. Jag tycker att det var intressant. Och - detta ska man inte glömma - musiken är FANTASTISK. När man tänker på Wagners musik tänker man kanske på aggressiva trumpeter, kaxiga harmonier och feta körer. Men Parsifal har en annan estetik - det är återhållet och bitterljuvt och så himla, himla vackert. Mjukt och sorgset och hela tiden strävande efter ljuset. Förspelet är helt sanslöst bra, och klockorna i slutet av första akten, och kvinnokören som liksom låter beslöjad, och Kundrys förtvivlade bön om kärlek och närhet... ja, det var helt makalöst allting.
Här är en fin inspelning av Parsifal, med Wienfilharmonikerna, dirigenten Sir Georg Solti och Dieter Fischer-Diskau (älskar honom! "Il maestro" som min mamma brukar kalla honom). Lyssna och hänförs. Och gå och se operan någon gång om ni kan. Ett bra betyg för ett konstverk är att man kan gå och grubbla över det långt efter att man sett det, och det är väl det som är hemligheten med Wagners operor, det är mer än bara kärlekshistorier och fin musik, det är något att gräva i, något som ber om tolkning.
En sista grej: Parsifal är Lohengrins pappa (enligt legenden). Det gick 30 år mellan Wagners operor Lohengrin och Parsifal, han började alltså med sonens äventyr men gick sedan till pappans historia, många år senare. Är inte det lite George Lucas och Star Wars? Och den heliga Graalen är "the force"? Jag tycker det är superintressant. Och en tröst för mig, som blir lite illa berörd av det präktiga livshatande anti-sex-idealet i Parsifal, är att Lohengrin inte resonerade som sin far (som ju för övrigt någon gång måste ha haft samlag med en kvinna, annars hade det inte blivit någon son). Nej, han trodde på kärleken mellan två människor, den mänskliga kärleken, den kroppsliga kärleken, han såg den inte som en förolämpning mot moralen och tron.
Den yngre generationen vet alltid lite bättre.