Häromdagen gick den sista föreställningen av Richard Wagners "Lohengrin" på Kungliga operan i Stockholm och jag var där. Jag hade inte hört Lohengrin tidigare, har inget förhållande till den som jag har med Wagners mer kända "Tristan och Isolde" eller "Ringen", men jag är väldigt glad att jag gick dit - den var asbra!
Wagner komponerade Lohengrin i slutet av 1840-talet, när han var 35+ och levde i exil i Schweiz, han var persona non grata i Tyskland på grund av sina revolutionära åsikter. Hans liv var helt enkelt ganska flummigt, och hans utanförskap sporrade säkerligen det hat som ledde till att han publicerade skriften "Judendomen i musiken" 1850, samma år som Lohengrin fick premiär (inte för att PÅ NÅGOT SÄTT rättfärdiga denna vidriga gärning, men här kommer lite bakgrundsfakta: några av den tidens mest framgångsrika tonsättare var Meyerbeer och den nyligen bortgångne Mendelssohn - de var båda judar och den fåfänge och paranoide Wagner lät sin avundsjuka övergå i hat och i förlängningen antisemitism). Lohengrin blev dock en stor succé och början på det segertåg som ledde till att Wagner fick möjligheten, och självförtroendet, att lämna "opera" som genre och uppfinna det mer nyskapande "musikdrama", att komponera den hybrisdoftande tetraologin Ringen, samt att skapa festspelen i Bayreuth som i princip var en festival som en hyllning till honom själv.
Ja, Wagner var galen, men Lohengrin var hans sista "normala" opera. Här håller han sig fortfarande ganska mycket inom ramarna - jag tycker att verket är jämförbart med Verdis "Macbeth" - och är tight både dramaturgiskt och musikaliskt. Uvertyren är underbar. Brudkören i tredje akten är vansinnigt hittig. Graal-monologen är glänsande vacker. Och handlingen är så himla spännande! Tänk att Wagner skrev både musik och libretto själv till sina operor, oerhört imponerande faktiskt.
Lohengrin handlar lite kortfattat om kärleken mellan en kvinna, Elsa, och mannen som räddar henne från en stundande dödsdom, den mystiske riddaren Lohengrin. Han går med på att försvara hennes heder genom att anta utmaningen från riddaren som anklagat henne för mord (jag kom att tänka på slutet i "Ivanhoe"), på ett villkor: att hon aldrig får fråga honom vad han heter, vem han är och var han kommer ifrån. Hon går med på det och han vinner striden, men skonar sin fiendes liv. Det är love at first sight mellan Elsa och Lohengrin och de bestämmer sig för att ett bröllop ska ske redan dagen därpå. Den förödmjukade skurken, Telramud, och dennes fru som är häxa och hedning, Ortrud, beslutar sig dock för att hämnas och sår tvivel i Elsas naivt förälskade hjärta. Det är detta som är själva dramat, själva tragedin: hur tvivlet (det förnuftiga) besegrar kärleken (det intuitiva). Scenen på bröllopsnatten, när Elsas och Lohengrins lycka sakta men säkert övergår i ett deppigt äktenskapsbråk à la Bergman, är lika hjärtskärande som mästerlig.
Man kan givetvis tycka att Lohengrin har ett helt orimligt krav. Han har the upper hand, eftersom han vet allt om sin älskade men hon ingenting om honom, och Elsa blir helt utpsykad av detta. Att våga överlämna sig helt till kärleken - fixar man det? Lohengrin gör det (lätt för honom!) men Elsa gör inte det, inte efter att ha förgiftats av tvivel och förnuft. Ah, det är så bra gjort! Det är så tragiskt. Kärleken segrar inte. Men nästan ingen opera slutar lyckligt, det är precis som i verkliga livet, och det är kanske därför man gillar opera så mycket.
Myten om Orfeus och Eurydike väcktes också till liv i mina associationer. Det är kanske lite långsökt, men ändå, det är lite samma grundtema: att vara nära något, att vara nära lyckan och kärlekens paradis, men att fucka upp på grund av tvivel och rädsla. Det är mänskligt. Det är realistiskt. Och det är så himla sorgligt.
Uppsättningen var fin, med väldigt vacker scenografi (den blev bättre och bättre för varje akt och scenbyte) och bra kemi mellan Michael Weinius Lohengrin och Emma Vetters Elsa. Agneta Lundgren som den genomonda Ortrud var också himla bra (ond och ond förresten, hon var en kvinna med stolthet! Ok lite psycho-drag, men ändå). De kusliga dubbelgångarna som var tre äpplen höga och hade på sig masker tyckte jag också tillförde något, man blev störd och förvirrad och eftertänksam, på ett bra sätt. De eviga tärningarna var kanske lite övertydliga, men däremot tyckte jag att det var väldigt elegant att förvandla duellen till ett parti rysk roulette. Det gjorde att kampen mellan Lohengrin och Telramund mer handlade om mod och tillit till högre makter (dvs rättvisa) än om styrka och skicklighet i strid. Lohengrin kanske inte nödvändigtvis var en bättre kämpe än Telramund, men han hade ett starkare psyke, en annan trygghet i sig själv. Han visste precis vad han ville och hur han såg på livet. Han var lugn. Telramund var rädd, ängslig, fåfäng - det är sådant som föder maktbegär.
Men Lohengrin är en naiv karaktär. En romantiker. För honom räknas endast det som finns nu - känslan i nuet, agerandet i nuet. Det är svårt att bygga ett långt förhållande eller ett äktenskap på det. Men Elsa önskar ändå att hon kunde dela hans romantiska naivitet. Hon älskar honom men vill inte utplåna sig själv, vill inte bygga ett liv helt och hållet beroende på deras kärlek, och man förstår henne. Man förstår båda. Det är därför operan är så himla bra.
Här är förresten en fin inspelning av hela operan. Dirigent är Daniel Barenboim. Han är jude. Ja, Wagners musik är större än hans vansinne.