Kleerup - Aniara

Kleerups soundtrack till Stockholms stadsteaters version av Harry Martinssons klassiska rymdsaga Aniara är en ganska knepig historia. Eftersom det sceniska är borta, och berättelsen redan från början är väldigt drömsk och diffus, är det helt omöjligt att hänga med i handlingen; skivan bör mer ses som en souvenir till teaterbesökarna än som ett regelrätt album. Musiken står nämligen inte riktigt på egna ben – med ett lysande undantag. I All strid om himlen förenas Helene Sjöholms muskulösa musikalmys med nobelpristagarens existentiellt laddade science fiction-poesi och Kleerups superslicka reklambyråsyntpop. Den bisarra kombinationen borde inte fungera, men gör det just här, den enda låten på skivan där det råder balans mellan de tre beståndsdelarna. I övrigt är skivans största förtjänst att den faktiskt väcker ens lust att gå till närmaste pocketaffär eller bibliotek och resa iväg med original-Aniara.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Beach House - Bloom

Vissa röster når längre in än andra, så är det bara. Victoria Legrand, vokalist och organist i Beach House, knockade mig fullständigt när gruppen på sitt förra album Teen Dream äntligen lyckades skriva exakt så starka poplåtar som krävdes för deras minimalistiskt episka sound. Hon sjöng stort, hon sjöng stolt, och låtarna gick rakt in i mig med en våldsam kraft. Bloom fortsätter i samma spår – Beach House förflutna som lo-fi-kombo känns alltmer avlägset – men låtarna är inte riktigt lika skarpa och direkta denna gång. Men det gör inte jättemycket, för det drömska pumpande soundet och Victoria Legrands röst räcker för att göra skivan till en pärla.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Santigold - Master of my make-believe

När Santigold (tidigare Santogold) dök upp runt 2007 haglade jämförelserna med M.I.A. – bara för att båda var kvinnor, svarta och hipsters. Snark. I själva verket låter Santigold mycket mer som Lykke Li: modernt lyxproducerade poplåtar, där rytmer och stämningsfulla ljudlandskap får lika stort utrymme. Och hennes sångstil påminner mer om Thomas Mars i franska Phoenix än om den ultraestetiska krutdurken M.I.A. Master of My Make-Beleive är bättre än Santigolds debutalbum eftersom hon vågar renodla sin pop-persona istället för att försöka vara coolast i världen. Texterna är dock lika usla som förr – Santigold har absolut ingenting att säga. Jo, i Look at these Hoes som är en oönskad kusin till Nicki Minajs osympatiska Stupid Hoe. Här uttrycker Santigold en känsla: att hon känner konkurrens med andra kvinnor. Trist.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)