Damon Albarn - Dr Dee
Tänk om den afrikanska musiken mött den europeiska utan att ta omvägen genom USA (det vill säga genom jazz, blues, rock’n’roll och så vidare)? Tänk om de hypnotiska trummorna, de glittrande koratonerna och de ensamma flöjterna förenat sig med Europas stråkkvartetter, allvarliga kyrkorglar och harmoniska ballader? Den frågan tycks ha varit Damon Albarns utgångspunkt när han komponerade musiken till Dr Dee, en modern opera om John Dee som var medicinsk och vetenskaplig rådgivare åt Elisabet I. Handlingen blir vag i detta soundtrack – det sceniska är ju borta – men den tydligt inspirerade Damons egensinniga musik står starkt på egna ben. The Moon Song och Cathedrals sticker ut och tillhör de vackraste sånger den gamle Blur-sångaren skrivit. Avståndet mellan den självgode spelevinken som sjöng Country House 1995 och den oändligt nyfikne musikälskaren och mästaren av återhållen melankoli av idag är ganska så häpnadsväckande.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Lyssna särskilt på slutet!
Future - Pluto
En av 2011 års bästa singlar var Racks med de två autotunesjungande rapparna YC och Future. Pluto är Futures debutalbum, och även om YC lyser med sin frånvaro gör Racks-producenten Sonny Digital comeback i den tunga Same Damn Time. I övrigt är det en rätt ljummen historia. Future är en högst generisk rappare, och inte ens stjärnor som Drake, T.I., Snoop Dogg och R. Kelly lyckas lyfta låtarna de gästar på. Men det är intressant hur de moderna hiphopartisterna börjar likna jamaikanska dancehallartister i sättet att sömlöst glida mellan rap och sång.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)
Bei Maejor - Upscale
Låtskrivaren, producenten och sångaren Bei Maejor är en av de mer begåvade artisterna som dykt upp i Drakes kölvatten. För två år sedan inledde han sitt första mixtape med den fantastiska balladen End of the Night, men denna nivå har han inte nått upp till sedan dess, och femte mixtapet Upscale är halvt frustrerande upplevelse. Å ena sidan fina beats och ett homogent blåtonat sound, å andra sidan opersonlig sång och texter som på sina håll är rejält genanta (som Fitness med sitt hjärndöda tjat om hur snygga tjejer är om de är smala). Det Drake-kopiorna aldrig lär sig är att Drakes storhet ligger i att han vågar sjunga det han känner innerst inne.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)
Georgia Anne Muldrow - Seeds
Vi har hört den några gånger nu, den retrofuturistiska flumsoulen, musiken som blandar 70-talets funkiga soul med 90-talets nyandlighet och 00-takets pårökta Madlib-beats. Georgia Anne Muldrow är coolare än genrens översteprästinna Erykah Badu, men saknar den senares pondus och karisma. Och även om Seeds är en rätt bra skiva är det något av en besvikelse att den rasande produktiva Muldrow (detta är hennes femtonde släpp sedan 2006) gör så lite för att utveckla sitt sound och sitt låtskrivande.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)
The Dean’s List - Generation X
Boston är inte känd som en stor hiphopstad (Guru kom i och för sig därifrån, men flyttade till New York innan han bildade Gang Starr) men den unga Bostontrion The Dean’s List är värd att hålla ögonen på. De gör poppig, melodiös och extremt välproducerad hiphop med ett personligt uttryck – de är varken thugged out eller hipsterängsliga. Då och då, som i Kardashian, får de till riktiga hits. Någon sådan klockren banger finns tyvärr inte på gruppens nya mixtape Generation X (märklig titel – de är unga nog att vara barn till Douglas Coupland!) som å andra sidan håller relativt hög kvalitet rakt igenom. Ett av vårens mest sympatiska hiphopsläpp.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)