Men hur gör man ett urval? Den enkla vägen att gå är att bara lyssna på de långsamma satserna. I höstas gjorde jag en Spotify-playlist med de långsamma satserna från Mozarts pianokonserter samt de långsamma satserna från Beethovens tre första pianokonserter (hans pianokonserter nr 4 och 5 är minst lika bra, kanske egentligen bättre, men vid den tiden hade han fått en stil som var så personlig och post-klassicistisk att det låter lite märkligt att lyssna på den musiken i anslutning till Mozart - ett problem som inte föreligger vid de tre första, i allra högsta grad klassicistiska konserterna). 30 låtar, fyra timmar totalt - det är mycket det med, men det är överkomligt, man kan ha det puttrande i bakgrunden en kväll. Check it out, listan finns här.
Häromdagen gjorde jag samma sak med Johannes Sebastian Bachs orkestermusik. Så många konserter, för piano (eller cembalo, om man ska vara petig), för violin, för oboe, och de maffiga Brandenburg-konsterna, och den "italienska konserten" som jag inte riktigt förstår varför den inte räknas till de övriga pianokonserterna, och sen har vi ju de orkestrala sviterna... ja, det är skitmycket musik det med, och det blir samma problem där, man orkar inte ta sig an det. Så jag gjorde en lista med de långsamma satserna från dessa verk, lyssna här, det blev bara två timmar. Jag tog inte med den sönderspelade "Air" från svit nr 3 i D dur, det är för mycket "avslappningsövning på Friskis & Svettis" för mig, tyvärr.
Men även om musiken på dessa playlists är väldigt bra (ibland knäckande bra) så lämnar den en lite keff eftersmak. Långsam sats på långsam sats på långsam sats... det blir lite väl lugnt, lite väl fint, det blir lite jolmigt nästan. När man börjar lyssna på klassisk musik är de långsamma satserna de man har lättast att ta till sig, eftersom de är de "låtar" som påminner mest om vår tids musik (en vacker ballad är en vacker ballad, osv). Klassiskt orkestermusik i högt tempo kan skrämma bort folk - det är intensiv in-your-face-musik där det händer mycket, men det finns inga trummor som i rock och pop, så det kan uppfattas som käck eller till och med töntig musik. Men när man lyssnar på de långsamma satserna ensamma fattar man att de snabba satserna behövs. Som variation, de skapar balans. Och i vissa verk, som till exempel Sibelius violinkonsert, är det de snabba yttersatserna som är de bästa.
(Kort info om snabba och långsamma satser: en "konsert", dvs ett verk för en orkester och ett soloinstrument, består vanligtvis av tre satser, där den första och den sista går i hög takt medan den i mitten går i långsam takt. En "symfoni" har inget soloinstrument utan där arbetar orkesterns alla olika stämmor på en massa intrikata och avancerade sätt - ett sådant verk har nästan alltid fyra satser, och även där är den andra satsen långsam men de övriga mer eller mindre snabba.)
Jag är emot att klassisk musik används som "bakgrundsmusik" eller "avkopplingsmusik". Eller - använd det hur ni vill, om ni mår bra av det, men det är inget för mig. För mig är det två saker som står i motsats till varandra, att bli berusad av skönhet och att lyssna på musik som man knappt märker. Med det sagt: det går ju utmärkt att lyssna på/knockas av klassisk musik samtidigt som man gör andra saker, precis som det går bra att lyssna på vilken musik som helst medan man lagar mat eller stryker skjortor eller kollar twitter eller vad man nu sysslar med. Men jag tycker ändå distinktionen är viktig - för om man bara ser potentialen hos klassisk musik som avkopplingsverktyg, då är de långsamma satserna med sina tveklösa skönhetsanspråk den enda musik som är värd att lyssna på. Men om man ser ett verk inom klassisk musik som ett drama utan ord, då kan man inte bara begränsa sig till skönheten och ljuvligheten. Det blir ensidigt, tomt, ytligt. Det är som att gilla konst men bara uppskatta "vackra" tavlor. Fine, det får man väl göra (jag älskar också vackra tavlor), men konst är ju så mycket mer än så. Om man öppnar sig för det kan man bli rikligt belönad. Bara ett tips.
Så: lyssna gärna på dessa playlists, men se dem inte som något annat än en mysig introduktion. Skönheten blir ju alltid mer intressant om den omges av lite action.