Young L - Enigma Theory

The Pack framstår mer och mer som Bay Area-rappens The Beatles, och sedan kvartetten lagts på is turas Lil B (John Lennon) och Young L (Paul McCartney) om att inneha titeln ”gruppens VERKLIGA stjärna”. Just nu är det tveklöst Young L som fascinerar mest. Han har alltid varit mer producent än rappare, men blir alltmer personlig – Enigma Theory drivs såväl musikaliskt som textmässigt av hans känslor i samband med flytten från The Bay till Los Angeles och sökandet efter ett nytt liv. Han samplar indie- och dubstepartister som Yeasayer, Wye Oak och Joker och ger Enigma Theory ett sound som både låter enhetligt och fräscht. En toppskiva.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Dawn Richard - Armor On

En av senare års mest underskattade popskivor är Last Train to Paris med Sean ”Diddy” Combs kortlivade grupp Diddy-Dirty Money. Dess vision om att förena amerikansk urban soul med europeisk elektronisk dansmusik har dock blivit en allt starkare trend de senaste åren, och Dawn Richard visar att hon går i täten för denna rörelse. Richards första soloalbum på sju år – Danity Kane och Diddy-Dirty Money kom emellan – låter futuristiskt på det bästa sättet: en blänkande antiorganisk ljudbild och omedelbara popmelodier. Producenterna Druski och Ric Rude är värda att hålla ögonen på, med det är sångerskan och låtskrivaren Dawn Richard som är stjärnan här. Och Faith är den episka uppföljaren till Drake och Rihannas Take Care.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Neneh Cherry & The Thing - The Cherry Thing

Den första Neneh Cherry-låten som jag verkligen älskade var hennes råa nedstrippade cover på Marvin Gayes funkballad Trouble Man. Så jag borde jubla åt att hennes comeback till skivbranschen efter 16 års uppehåll är en väldigt rå och nedstrippad skiva – ett samarbete med frijazztrion The Thing. Det här är motsatsen till hur snällt och tamt det brukar låta när popartister gör en avstickare i jazzvärlden – The Things saxofonist Mats Gustafsson är brutalare än Skrillex – men så är Neneh också dotter till en av frijazzens legender, Don Cherry, och är allt annat än vilsen och osäker i dessa marker. Ändå är skivan inte så lyckad som den borde ha blivit. Den luftiga covern på Suicides Dream Baby Dream är fin, den sjuder av hoppfullhet, medan andra låtval som Accordion (MF Doom) och Dirt (Stooges) är roliga i teorin men inte särskilt intressanta i praktiken. The Cherry Thing är tveklöst en frisk fläkt, men jag gissar att gruppen kommer till sin fulla rätt först när man ser dem live.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)