Linnea Henriksson - Till mina älskade och älskare
Glädjen som infann sig när Oskar Linnros Vilja bli dök upp från ingenstans för exakt två år sedan upprepar sig med Linnea Henrikssons debutalbum. Precis som Linnros solodebut lyser Till mina älskade och älskare av pigga och fräscha produktioner, omedelbara popmelodier och texter som skälver av bittra kärlekserfarenheter. Skivan är strukturerad som en berättelse om den plågsamma processen att bli dumpad i någon man är kär i, lida, förnedras, långsamt återvinna sin stolthet och slutligen gå vidare. ”Filmen” slutar lyckligt – men är det med en ny kärlek eller är det exet som kommit på bättre tankar och fått en ny chans? Båda tolkningarna är möjliga, elegant. Missa inte denna förtjusande popsaga som fångar den unga sommaren.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Azealia Banks - 1991
Rappare som anammar influenser från house och electro använder oftast influensen som en krydda i ett sound som i grunden är ganska traditionell hiphop – det hörs i tempot och i temperamentet. Azealia Banks gör dock musik som sömlöst integrerar de två världarna. Hon rappar kaxigt med ett fint flow, men hon stjäl aldrig uppmärksamheten helt och hållet från de pumpande, rörliga beatsen och de melodiösa (men inte alltför publikfriande) refrängerna. Vad hon rappar om är fullständigt oväsentligt, något som hade kunnat bli tröttsamt i albumformat, men på denna EP med fyra pigga dansgolvslåtar låter hon perfekt. Vad man hade kunnat önska är lite mer äventyrliga produktioner – fusionen av det tidiga 90-talets muntra housepop och 00-talets mörka tech house, Baltimore club och ghetto tech är inte särskilt ny längre.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Saint Etienne - Words and Music by Saint Etienne
Titeln är ingen slump – för ovanlighetens skull har orden och texterna stor betydelse för musiknördarna Saint Etienne. Efter att i två decennier ha förvandlat en oändlig kärlek till, och teorier om, popmusik till singlar och album vågar Londontrion äntligen blicka mot sina liv lika mycket som mot sina skivsamlingar. Sarah Cracknell sjunger om att åldras, att minnas ungdomen och att ha barn men ändå dansa på klubb. Den nya personliga sidan av Saint Etienne skapar balans: musiken behöver inte dra hela lasset eftersom texterna numera också är intressanta. Det är tur – rent musikaliskt lider gruppen nämligen av kombinationen behjärtansvärda ideal (”det är fel att göra musik med ett konservativt retrosound!”) och bristande förmåga (deras bild av vad som är modern dansmusik har i princip inte utvecklats sedan 1995). Men så här charmiga och angelägna har Saint Etienne inte låtit sedan Sylvie. En underbart mysig skiva.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Regina Spektor - What We Saw from the Cheap Seats
När en artist har en bakgrund inom klassisk musik innan popkarriärens början lyfts det alltid fram, som en besynnerlig kvalitetsstämpel, något som begär respekt. Men varför ska man bry sig? I nio fall av tio – och Regina Spektor tillhör dessa nio – finns det inget spår av intellektuellt utmanande klassisk musik i den trygga och trubbiga singer/songwriter-pop som artisten gör i nuet. Regina Spektor förenar en manierad myscrazy sångpersona – den musikaliska motsvarigheten till Miranda Julys enerverande quirky rollfigur i The Future – med ytterst generiska pianopoplåtar. Det är musik som står och stampar i 2003, som vägrar lämna det coola caféet som har wi-fi.
BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
Far East Movement - Dirty Bass
Ens uppskattning för Far East Movements musik är extremt kontextbunden. Om man befinner sig på en bra klubbs dansgolv, omgiven av vänner och snygga främlingar och är lite full så dansar man glatt med i de hittiga basgångarna och kan le åt istället för att irriteras av gruppens hjärndöda texter. Är man däremot vid sina sinnens fulla bruk när man lyssnar Dirty Bass är det, precis som är fallet med Far East Movements två föregående album, svårt att bli berörd av musiken. Det låter som Black Eyed Peas med sämre hookar. Dova balladen Little Bird som samplar Feist är dock lite fin.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)