Nas - Life Is Good
Efter ett temaalbum om hiphopkulturens förfall och två (!) om den afroamerikanska identiteten blir Nas personlig igen, med en skärpa och öppenhet han inte uppvisat på länge. Skilsmässan med Kelis avhandlas frankt, liksom tankarna kring att dottern håller på att växa upp – den syndige rapparen vill inte vara en hycklande pappa à la Tony Soprano. Mellan raderna hör man på flera låtar också veteranens stress över att eventuellt inte vara lika snygg som dagens unga rappare. Nas kompenserar sin brist på fräschör med att spotta ur sig sina rim med ursinne och finess – hans rapskills är det enda som räddar honom från föredettingstatus, och han vet om det. Trista beats brukar vara akilleshälen på Nas-album men så icke här, mycket tack vare Common- och Kanye-kamraten No I.D. som har producerat flera låtar. En oväntad höjdpunkt är Amy Winehouse-duetten Cherry Wine, kanske det finaste möte mellan två artister på olika sidor av graven sedan Erick Sermons och Marvin Gayes Music. Life Is Good är Nas minst anspråkslösa album någonsin – han har för första gången sedan sin debut gjort det hans fans alltid önskat, en helt vanlig bra rapskiva utan halvlyckade pretentioner – och just därför är det hans bästa sedan 2001 års Stillmatic.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Anna von Hausswolff - Ceremony
Anna von Hausswolff räds inte de stora gesterna. Hon är en singer/songwriter som gör låtar för mäktiga katedraler, inte mysiga lägereldar. Det, och att hon är en ljudkonstnär minst lika mycket som en låtskrivare, gör henne till en unik varelse i Sveriges trubadurträsk. På sitt andra album fortsätter hon sjunga om kärleken och döden med en ödesmättad glöd, men ännu mer självsäkert och övertygande än tidigare. Låtarna är nu lösare i konturerna och tillåts svälla till fascinerande dimensioner. Det är goth som inte är deprimerande. En toppskiva från en av detta decenniums mest intressanta artister.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
The Very Best - MTMTMK
Den malawiske sångaren Esau Mwamwaya och den hippa Londonbaserade dansmusikduon Radioclit var oemotståndliga när de gick ihop och släppte ett mixtape under namnet The Very Best 2008. Två klichébilder – den av feststugen, livsbejakande musik från Afrika och den av perfekt programmerade trummor och syntar från välklädda manliga nördar – smälte samman till något som fick alla att dansa och le. När det var dags för ett ”riktigt” album (2009 års Warm Heart of Africa) valde dock gruppen ett värdigare, mer välproducerat och en aning tråkigare sound. På uppföljaren MTMTMK försöker The Very Best hitta tillbaka till den berusande anarki som gjorde dem intressanta från början, med hyfsat framgångsrikt resultat. Opolerat och spontant låter det inte, men låtar som Rumbae, Kondaine och We OK kan förvandla vilket dansgolv som helst till en bastu, och det är gott nog.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Travis Porter - From Day 1
För unga rappare är det inte längre självklart att bygga sin image på att låta hård och kriminell. 90-talister som New Boyz, Roscoe Dash och Travis Porter nöjer sig med att rappa om att fester, sex och kläder – men de gör det med energi, närvaro och tunga beats. Travis Porter från Atlanta är inte en person utan en trio bestående av styvbröderna Ali och Quez samt kompisen Strap, och de lyckas låta gulliga och coola på samma gång. Singlarna Make It Rain, Ayy Ladies och Bring It Back står ut som utropstecken, men detta debutalbum är en bra partyskiva från början till slut.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Waka Flocka Flame - Triple F Life: Fans, Friends & Family
Sedan gangstarappens frälsare Waka Flocka Flame slog igenom med sitt debutalbum för två år sedan har två saker hänt i hans liv. Dels har han fått berömmelse och pengar, dels har hans nära vän och 1017 Brick Squad-kollega Slim Dunkin blivit skjuten till döds i samband med ett bråk. Båda sakerna präglar Triple F Life. Låtarna om sex och materialism är apatiskt dekadenta, desillusionerade, och de ilskna låtarna dryper av desperation. Om Waka Flocka tidigare rappade med eld i blicken gör han det nu med kolsvarta ögon. Det är talande att en av albumens singlar är döpt till I Don’t Really Care. Att som lyssnare inte bry sig om Waka Flocka Flame är däremot svårt; styrkan i hans röst gör honom till sin generations Howlin’ Wolf eller Teddy Pendergrass. Trots en aning svagare beats än sist är detta ett fantastiskt rapalbum.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Erik Hassle - We Dance
Med sitt debutalbum Hassle 2009 profilerade sig Erik Hassle som en synnerligen profillös artist. Nya skivan är bättre – här finns ett sound, en idé. Hassle har inspirerats av Vampire Weekend vilket märks i de snabbfotade gitarrslingorna och de intelligent drivande trummorna. Men samtidigt dränks flertalet låtar i ett tjockt lager superslick svensktoppenpop och hindras från att lyfta. Texterna har en biroll; Hassle låter lika glad och entusiastisk oavsett om han sjunger om hjärtesorg eller lycka. Hans röst är det inget fel på, men han borde tänka lite mer på vad han vill uttrycka med den.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)