Jag såg nyss den franska filmen "The Artist" som många tippar kommer få de tunga priserna på nattens Oscarsgala. Efter att ha sett den måste jag säga: japp, det kommer den förmodligen att få. Den har allt akademin begär av en film. Men den sätter också fingret på varför jag ogillar Oscarsgalan.

Jag ska kanske inte avslöja för mycket om filmens handling. Men den är i alla fall en (ganska skamlös) blandning av "Singin' in the rain" (epoken då stumfilm ersattes av talkies), "Det våras för stumfilmen" (men mer creddig än Mel Brooks pga svartvit och inte buskis), "Sunset Boulevard" ("ooh, jag är en Hollywood-föredetting"-ångesten), "Den gäckande skuggan"-filmerna (hunden ser IDENTISK ut!) och Hitchcocks "En studie i brott" (besatthet vid ett kärleksobjekt som bl a yttrar sig i ett överdrivet intresse för dennes kläder och prylar - dessutom spelas den filmens soundtracks mest kända stycke i en nyckelscen). Bara där har vi en Oscarsnominering säkrad: det är META (modernt berättat, trots stumfilmsgimmicken!) och det dryper av KÄRLEK TILL FILM (särskilt amerikansk film och Hollywoods guldera, som ju är "den riktiga filmen"). Och själva berättelsen är lätt att förstå sig på och lätt att engagera sig i: det finns kärlek, komplikationer, äregirighet, stolthet och det blir riktigt spännande mot slutet, en pistol som syns i bild måste ju avfyras, eller?

Men jag vet inte. Jag blir deprimerad när jag tänker på att den här filmen älskas av alla kritiker och är nominerad i typ alla kategorier till Oscarsgalan men Lars von Triers "Melancholia" är inte nominerad till en enda. En film där rollfigurerna är entydiga och lätta att begripa - och dessutom snygga och mer eller mindre sympatiska - är alltid mer populär än en film som handlar om människor som mår fucked up och beter sig fucked up och där allting går åt helvete, på ett inte helt realistiskt sätt dessutom. Jag blir deprimerad när jag tänker på att "snyggt" förväxlas med "vackert" och att en film som i dessa post-"Mad Men"-tider går loss i lyxig tidstrogen scenografi som fångar en underbar era i amerikansk historia på ett underbart sätt. Att detta ska vara skönhet eller god smak. Det känns så futtigt.

Jag är inte en sån som tycker att film ska vara feelbad för att vara bra. Jag avgudar inte bröderna Dardenne och sånt. Jag älskar underhållning och jag älskar Hollywood. Det jag vill ha är filmer som känns. Filmer som vill säga något (det behöver inte vara värsta pretentiösa Sanningen Om Livet, bara säga NÅGOT) och inte bara vill stryka kritikerkåren medhårs. Konst som skiter i hur den tas emot utan bara får existera för sin egen skull. Vad ska man med en film som "The Artist" till? Man flabbar inte när man ser den (vilket också är i linje med Oscarsgalans humorpolicy: de får panik av humor som bygger på dialog, och håller sig helst till humorlösa dramer), den erbjuder ingen tröst (vilket filmer eller böcker eller låtar som berättar om en historia som skulle kunna vara ens egen gör), och det är ingen underbar eskapism, en fantastisk värld att träda in i - vill man ha denna värld är det bara att kolla på de gamla filmerna, men att se "The Artist" erbjuder ingen biljett till denna värld, bara en påminnelse om att den finns (eller snarare fanns).

Ju mer jag tänker på "The Artist", desto mer ogillar jag den. Den påminner mig om en annan film jag hatar, "Amelie från Montmartre". En film som alla tyckte var så himla mysig. Jag, som tar mys på extremt stort allvar (om jag har en religion så är det myset), blir provocerad av sånt. Vulgärmys skulle vi kunna kalla det. Ytligt skräp. En svinsnygg mentalt störd tjej som är med om ett charmerande trevligt vardagsäventyr i en helt otrovärdig låtsasvärld - det är "Amelie från Montmartre", och då har jag inte ens nämnt den front national-kväljande versionen av frankofili som den filmen prackar på oss. "The Artist" är kanske inte fullt så vidrig men gör i princip samma sak med 1930-talets Hollywood. Ta en film som "Sunset Boulevard" - det är en berättelse med riktig svärta, riktig tragik. Den handlar inte om en snygg hunk i kitschig mustasch som blir sårad i sin manlighet när en svinsnygg rik tjej älskar honom och vill ta hand om honom ("snyft, ska jag bli en hemmafru nu?"). Och den gjordes för över 60 år sedan! Om ni ska återbesöka de här gamla domänerna kan ni åtminstone försöka göra det bättre eller mer realistiskt. Typ göra en film om hur det var att vara gay och tvingas mörka sin sexualitet i 40-talets Hollywood (när kommer en riktig, sanningsenlig, biopic om Katherine Hepburn och Spencer Tracy?). Eller vara svart och stå ut med alla de former av rasism som var en del av ens vardag. Ni hade chansen! Och så gjorde ni en mysig hjärndöd kärlekshistoria för hela familjen. Fy fan.

När jag var liten älskade jag Oscarsgalan och var uppe hela natten och kollade på den. Det tänker jag inte göra i natt. Det finns ingen spänning, jag har ingen respekt för akademin, jag kan inte ta det på allvar. Men jag måste säga detta: jag blir glad om "Midnight in Paris" och "Nader och Simin - en separation" får Oscars. Fat chance. Men i alla fall.