björk @ stockholm music and arts



Jag tänkte att inget kunde toppa Anna von Hausswolffs konsert - jag hade fel. När Björk gör entré i en underbar paradisfågellikande outfit, tillsammans med 13 körsångerskor och två dudes som spelar keyboards och percussion, fattar man att något speciellt är på väg.

Det första man noterar är den brutala basen. Skrillex hade börjat gråta av avundsjuka om han varit där. Tack vare basen blir rytmerna i Björks låtar, som på skiva ibland är lite väl experimentella och diskreta, väldigt konkreta och närvarande. Kombinationen av det tunga soundet och den skönsjungande kören Graduale Nobili - ett gäng unga tjejer som inte har identiska kläder och militariska positioner, utan bara ser ut att vara avslappnade och ha det kul hela tiden - blir väldigt effektiv. Mellan dessa båda ytterligheter svävar Björks unika sångröst, lika kraftfull och trollbindande som någonsin.

Låtar som "Pagan Poetry", "Jóga" (där kören imiterar originalets stråkar, briljant!), "Crystalline", "Moon", och "Hunter" låter bättre än någonsin. Och när Björk & co avslutar med världen-går-under-dödsdansen "Náttúra" samtidigt som gnistor sprutar och eldslågor projiceras på skärmen bakom scenen tänker man att det är en fulländad konsert man varit med om. Det känns nästan oförskämt att begära extranummer, jag tänker att de omöjligtvis kan komma ut igen.

Men de kommer ut igen. Och framför en bokstavligen elektrisk version av den drömska balladen "Possibly maybe" (den enda låt från Björks två första album som spelas) och ett nytt finalnummer, "Declare independence" som urartar till ett underbart kaotiskt rave som sprider sig från scenen till publikhavet. Efteråt är det lätt att känna sig hänförd, till och med inspirerad. "Start your own currency / Make your own stamp / Protect your language / ... / Raise your flag / Higher, higher!" sjunger hon i låten som på skiva mest känts störig. Denna kväll framstår "Declare independence" som en underbart aggressiv uppmaning till var och en att hitta sig själv och stå för den man är. Ljudet av att se sig själv i spegeln, ge sig själv en örfil, le och gå därifrån.

Örfilade och lyckliga vaggade festivalpubliken tålmodigt ut i sommarnatten. Det var en strålande final på en strålande festival.

(från Nöjesguidens festivalblogg)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback