Rocket Juice & The Moon - Rocket Juice & The Moon
Vi var många som älskade den kortlivade supergruppen The Good, The Bad & The Queen, och vi får här en fristående uppföljare eftersom två fjärdedelar av den gruppen – mångsysslaren Damon Albarn och den legendariske afrobeat-trummisen Tony Allen – tillsammans med Red Hot Chili Peppers-basisten Flea utgör den experimentella funktrion Rocket Juice & The Moon. Albarns roll är denna gång mindre av popsmed och mer av projektledare – hans syntar är mest en bonus i bakgrunden, och han sjunger sällan. Men det gör ingenting när skivan är fylld av ljuvliga grooves och en smakfull återhållsamhet som är ovanlig både för Flea och Allen. Lägg till gäster som Fatoumata Diawara (sångerskan bakom fjolårets fantastiska album Fatou) och Erykah Badu och krydda med lika delar skevhet, värme och melodiös melankoli och du har recept på en succé. Ett av årets mest överraskande och charmerande album hittills.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Paul Weller - Sonik Kicks
Under de första tre decennierna av sin karriär var Paul Weller alltid väldigt noga med vilken typ av musik han gjorde: nu gör jag punkpop, nu gör jag soulpop, nu gör jag bluesrock. När han fyllde 50 flippade han, spelade in det fantastiska eklektiska albumet 22 Dreams och sedan dess gör han bara exakt vad han känner för och låter all sin kärlek till musik komma fram – oavsett om det är psykedelia, jazz, reggae, folkrock, baroque’n’roll eller klassiskt brittisk gitarrpop, och oavsett hur väl han behärskar genren. Det är en oerhört sympatisk inställning till musik och skapande, och det gör Sonik Kicks, Wellers tredje album sedan pånyttfödelsen, till en spännande resa även om det är en ganska ojämn historia. Men By the Water sticker ut med sin skönhet. Och när Weller i Children sjunger ”Oh my loved ones, look long into the night / Your daddy’s gone, but only for a while” vet man inte om han sjunger till sina barn eller till sig själv – hans egen far gick bort häromåret – ett gripande ögonblick.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Madonna - MDNA
Av discopop är du kommen – discopop skall du åter varda. Madonna återvänder till discon ungefär lika ofta som Bob Dylan återvänder till blues, det är hennes naturliga element. Det finns ett par ytterst försiktiga antydningar till dubstep-trummor på MDNA, och den Lady Gaga-doftande halvtempoballaden Masterpiece, men framför allt handlar skivan om pumpande discobeats och lättnynnade melodier. För att vara en superstjärna har Madonna en förvånansvärt ödmjuk framtoning i sin egen musik – hon sjunger svalare och mer diskret än någonsin, och påminner mer om Sarah Cracknell än den kaosgudinna hon var under sin karriärs första decennium. Det gör musiken en aning anonym, men Madonna är en artist vars personlighet kommer fram i hennes ambitioner, inte i hennes röst eller låtarnas texter. Hennes främsta ambition är att göra pop som inte låter omodern – och hon lyckas faktiskt ganska bra. Att Nicki Minaj och M.I.A. gästar på sammanlagt tre av skivans låtar är lika logiskt som det är vackert.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Nacka Forum - Fee Fi Fo Rum
Jazz är livemusik. Så jag säger det direkt: gå och se gruppen Nacka Forum, de spelar i Göteborg, Malmö och Stockholm mellan 14 och 19 april. Saxofonisten Jonas Kullhammar och trumpetaren Goran Kajfes är var för sig giganter inom svensk jazz, men tillsammans och Johan Berthling på bas och Kjell Nordeson på trummor är de knäckande bra. Det finns en hunger och ett kaos på Fee Fi Fo Rum som är uppfräschande och omskakande. Det tio minuter långa öppningsspåret är en ljuvligt skumpig resa över en pumpande basgång, den mystiska melodin i Gluck påminner om John Coltranes Giant Steps och balladen Yasuragi är mörk och ångestladdad på ett sätt som för tankarna till David Bowies ambientexperiment under hans år i Berlin. Återigen bevisas att bra jazz oftast är motsatsen till trygg musik.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Maskinen - Framgång & efterfrågan
Herbert ”Afasi” Munkhammar har en mångsidig talang som han kanaliserar i diverse sinsemellan ganska olika projekt. I Afasi & Filthy gör (gjorde?) han relativt traditionell poppig hiphop men i Ansiktet sjunger han R&B-ballader och tillsammans med Frej Larsson från Slagsmålsklubben utgör han Maskinen, ett röjigt partytåg med inslag av modern elektronisk dansmusik (nuförtiden mer house än baile funk). Herberts melodikänsla och råa humor genomsyrar allt han gör, och han blir bättre och bättre – Framgång & efterfrågan är ett stort kliv framåt från Maskinens debutalbum, det ibland tröttsamt spexiga Boyz II Men. Singeln Krossa alla fönster som på ett kreativt sätt inverterar Lisa Ekdahls Öppna upp ditt fönster uppmanar kvinnor att sluta ta skit från dumma pojkvänner – ovanligt tema bland manliga artister – och Ingenting kan stoppa mig är en bubblande poplåt gjord med Lil Waynes A Milli som mall. Afasi och Frej är mer av störiga killar än tunga rappare, men deras enda ambition är att göra kul dansmusik och detta lyckas de med. Jag saknar dock den mer personliga sidan av Herbert som kom fram i Afasi & Filthys Fläcken.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Jag har lite svårt för Krossa alla fönster. Den är rätt bra som låt men ... män som levererar budskapet att andra män är svin (obs, medveten om mitt glashus här!) kan lätt klinga falskt eller åtminstone ihåligt av analysbrist. Alla hatar en kvinnomisshandlare liksom, det är inte särskilt radikalt eller så himla ovanligt som tema. Däremot är det genialiskt ihop med greppet att använda kungahuset som tema i videon.